“Världen behöver en global despoti för att lösa problemen.” Jag, som bara slötittade på SVT:s Agenda och ännu en klimatdebatt blev med ens klarvaken. Sa nyttoetikern och professorn Torbjörn Tännsjö verkligen att världen behöver en global diktator, som utan några som helst hänsyn mot enskilda eller stater får rätt att bestämma, för att vår gamla jord ska räddas? Tydligen.
Problemen, menade han, kan förmodligen inte lösas på demokratisk väg. Det skulle ta för lång tid och den tiden har vi uppenbarligen inte. Resonemanget har följt mig. Vad sa han egentligen? Och hur kom det sig att han inte fick mer mothugg i debatten?
Tännsjös tankar skakade om mig. Dessutom är de närmast bibliska. De påminner faktisk om bibelns beskrivning av "den yttersta tiden", som sällan berörs i modern förkunnelse. Bibeln säger att hela skapelsen ska komma i sådant olag att en världsledare både kommer att efterfrågas och välkomnas. En kristus-liknande gestalt, som blir envåldshärskare. Till en början kommer hans avsikter uppfattas som goda. Men till slut korrumperas också denne despot av makten och reduceras till en "Antikrist": en person som agerar i rakt motsatt riktning jämfört med Bibelns Jesusgestalt.
Jesus offrar sig själv när någon måste offras. Bibelns Antikrist däremot kommer inte att dra sig för att offra hela nationer på ”fredens” eller klimatets altare. Det är bitvis en kuslig berättelse och om den slutade med Antikrist vore den totalt utan hopp.
Det är nog inte så svårt att förstår varför jag reagerade så starkt på Tännsjös resonemang. Hans ord och hans språk var mer eller mindre bibliskt. Finns det då något kristet svar på Tännsjös hotfulla framtidsbild?
Jag tror det. Dels måste vi omvända oss. Det räcker inte med ånger eller förlåtelse eller klimatkompensation. Vi kan inte köpa oss skuldfria. Vi måste verkligen ställa om både strukturellt och individuellt. Utmanande är bara förnamnet. Utifrån ett kristet perspektiv handlar det om förvaltarskap. Allt liv kommer från Gud. Tror vi på Skaparen värnar vi också hans skapelse, även i praktiken. I en kristen förståelse av livet ges människan huvudansvaret för den förvaltningen. Det förpliktigar.
Men i den bibliska berättelsen finns också ett oerhört hopp. I teologin om framtiden är det varken Antikrist eller miljöhoten som vinner. Skaparen ska återkomma till skapelsen. Kristus, den av korset sårmärkte, ska komma tillbaka. Och lika lite som krukmakaren slängde bort leret eller värden på bröllopet hällde ut det odrickbara vattnet, ska Kristus bränna upp jorden eller kasta bort dess grumliga vin.
Hoppet om hans återkomst bär mig när jag misslyckas, när jag ser mig själv fastlåst i systemet som förbrukar och förstör eller anar Antikrists uppgång och fall. Jesus Kristus kommer snart! Maranata, du vår Herre kom!
