Om naturen är vårt hopp, och naturen går under, är vi illa ute.
— Carolina Klintefelt
"Allt kött är hö, allt flyktar här, och snart förvissnar gräsen. / Hos dig allena, Herre, är ett oförgängligt väsen."
Den fjärde versen av fem i den kända sommarpsalmen ”En vänlig grönskas rika dräkt” är den som vi sjunger mest sällan. Vi lyfter hellre fram sommarens ljuvlighet än den självklara fortsättningen i höst.
Men den frasen kommer för mig när jag läser Kristofer Ahlströms kulturtext i DN (21/7) om att klimatkrisen kräver en ny sorts lyrik. Det är en intressant iakttagelse – den klassiska svenska sommarlyriken är full av det vackra, och den bekräftar vår föreställning om naturen som ett uttryck för något gott, ett ursprungstillstånd att längta tillbaka till. Jag skrev själv i min förra krönika om att vetenskapen nu bekräftar att vi blir friskare av att visats i naturen (Dagen 2/7).
Det är ju bara lite sorgligt om vi konstaterar detta ungefär samtidigt som naturen upphör att ha den funktionen för oss, när klimatkrisen gör att mossan i stället för att vara mjuk ”frasar torrt under skorna” på våra skogspromenader, som Ahlström så målande skriver.
Men behövs verkligen en ny lyrik? Eller finns den egentligen redan där, fast någon annanstans än där svenskt kulturliv brukar leta?
Att den kristna litteraturen ses över axeln av den sekulära kulturen är ingen nyhet. Läser man litteraturvetenskap behandlas kristen litteratur som ett övergående kapitel någonstans i och med modernitetens inträde. Därefter försvinner dess betydelse. Att det fortfarande existerar en bred kristen litteratur tycks många vara helt ovetande om.
Går man till kristna texter finner man gott om den "nya" lyrik som Ahlström efterfrågar. Peter Halldorfs bok om profeten Jeremia, "Alla himlens fåglar har flytt" (Libris 2017) lyfter fram temat med naturens reaktion på människans synd och hur det gestaltas av Jeremia, bland annat i det citat som utgör bokens titel. Bibeltexterna själva är fulla av insikten om följderna för naturen av människans fall, med såväl poetiska som ganska krassa formuleringar kring detta faktum.
Vill man ha nyare texter kan man exempelvis gå till Maria Küchens diktsamling ”Rosariet, det marina” (Ellerströms 2015), som tar sig an situationen i haven – visserligen kom den ut några år före de allra senaste larmrapporterna, men den har definitivt allvaret som grundton.
Så välkommen, Kristofer Ahlström och alla andra, att upptäcka en litteratur som inte ryggar för det skrämmande – men som inte heller stannar där. Om naturen är vårt hopp, och naturen går under, är vi illa ute. Därför behöver kanske både vår lyrik och vårt hopp förankras bortom naturen, i det ursprung som är både naturens och människans gemensamma: i Gud.
