Jag var på väg mot ett varmt rum med rena lakan, dusch och toalett på hotellet. De var på väg längre in under bron för att möta samma natt utan vare sig värdighet eller värme. Kontrasten, total. Tror det var våren 2013 jag mötte tiggarna under Kungsbron, inte långt från LO-borgen. Minns att jag stannade och försökta prata. Fick en tandlös kvinnas leende och en förklaring som jag inte förstod mer av än att de var från Rumänien, att de saknade jobb och pengar. Livet hade drivit dem ut i tiggeri.
Det mötet gjorde något med mig. Tidigare hade jag ”bara” mött fattigdomens tragiska ansikte på missionsresor. Nu mötte jag samma ansikte i Stockholm och senare samma år också i min egen hemstad. En provocerande fattigdom som väckte debatt. En del var snabbt ute och pratade om ”en sanitär olägenhet”, som om tiggarna kunde städas bort eller förbjudas. Andra ville hjälpa och startade insamlingar. Vi drog på oss kritik för att vara ”godhetsnarkomaner” och ”sociala narcissister”, beroende av tacksamheten från tiggarna.
Stockholms stad agerade snabbt. Under Kungsbron byggdes staket. Så var det "härberget" stängt. Till kyrkorna ringde politiker och bad om hjälp. EU-migranterna, som vi ganska snabbt lärde oss att säga, föll nämligen utanför det kommunala ansvaret. Så var det med det skyddsnätet. Grovmaskigt. Som väl var lät vi inte människor frysa ihjäl på våra gator. Snabbt – inte alltid så genomtänkt – startades härbergen runt om i landet.
Efter hand ”normaliserades” problematiken. Vi vande oss vid tiggeriet och att gå förbi en tiggare utan att känna så mycket. Andra lärde sig namnen och byggde relationer. Men situationen förändrades inte nämnvärt vare sig här eller i hemländerna. Det moderna samhället saknade märkligt nog redskap att möta denna form av fattigdom.
Jag minns frustrationen hos en av mina medarbetare som knatat upp på arbetsförmedlingen med en mindre grupp EU-migranter för att fråga efter arbete. Han hade mötts av en skrämmande ovilja och nonchalans. "Vem anställer en tiggare?"
Att få ett samordningsnummer för att kunna jobba var en komplicerad procedur. Det är det dock inte längre. Här i Umeå har 9 av 20–30 EU-migranter faktiskt fått riktiga jobb. Det går alltså att förändra! Samarbetet mellan kommunen, Svenska kyrkan och vår kyrka har gjort skillnad, lokalt.
Men vad har hänt de senaste fem åren i Rumänien. Vad har svenska politiker gjort som skapat verklig förändring där? Vad har EU gjort? Tyvärr verkar våra politiker just nu vara mer upptagna med frågan om hur man kan skapa lokala förordningar och tiggeriförbud här än förändring där. Men fattigdom förbjuds inte bort, fattigdom reformeras bort med utbildning, social omsorg och gemenskap. I väntan på dessa politiska reformer fortsätter vi med härberget, soppan på tisdagarna, läkarvården och hjälpen till Rumänien.
