Det har flyttat in en potentiellt galen koltrast på mina grannars hustak. Eventuellt har en galen granne satt upp en högtalare på taket som spelar hög koltrastsång om och om igen. Oavsett vilket gör det mig väldigt lycklig. När jag kommer hem, vilken tid på dygnet som helst, sjunger koltrasten sin vackra sång så högt mellan lägenhetshusen att det är omöjligt att inte stanna upp och lyssna.
För några veckor sedan väckte min vän mig genom att sätta på ett avsnitt av ”Fågelsångskolan”, där Mats Ottosson från ”Naturmorgon” lär ut hur man skiljer fågelläten från varandra. Den här morgonen var det bofinken, lövsångaren och rödhaken som gicks igenom, och resten av dagen lyssnade vi noggrant så fort vi hörde fågelsång för att höra om vi kände igen någon.
Jag misstänker starkt att vårt nyväckta fågelintresse är ett tydligt ålderstecken, men eftersom det är ett trevligt sådant så omfamnar jag det varmt. Det går dock sådär med fågelsången för mig, om jag ska vara ärlig. Det är bara koltrasten jag känner igen utan tvekan. Och den känner jag enbart igen för att den sjunger vackrast av alla fåglar jag vet, med sin väldigt melodiska sång och flöjtande toner. Varje hane börjar dessutom sin sång individuellt, så varje melodi är unik.
Men det är inte bara för den vackra sången som jag älskar koltrasten. Det är också för att sången påminner mig om ett vykort jag fick från min pastor för flera år sedan. Jag skulle påbörja ett nytt stort uppdrag och jag var nervös, kände mig liten och osäker. Då gav hon mig ett vykort som på framsidan har en tecknad bild på en fågel högt uppe i ett träd. "Det där är du", sa hon till mig. "Och du ska fortsätta sjunga din egen sång. För du sjunger unikt och vackert och det är den sången som behövs dit du ska."
De orden och den bilden har tröstat mig många gånger sedan dess. Gett mig mod att vara mer, inte mindre, jag. Gett mig kraft att tala högt om det som jag tycker är viktigt och rätt.
Med ett liknande budskap slutar Ylva Eggehorns briljanta och älskade psalm "Innan gryningen". Den vill jag nu skicka med dig ut i sommaren, tillsammans med en uppmuntran om att spetsa öronen efter vacker fågelsång och en uppmaning om att sjunga din egen sång så vackert och högt du bara kan:
Jag svek mig själv: den spegel
som jag gömde
bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare. Bli kvar hos mig.
Det mörknar
och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig. Jag hör en koltrast
som sjunger timmen innan gryningen.
