Stresshormon i blodet sjunker hos människor som är ute i naturen.
— Carolina Klintefelt
I vår familj har vi en fågelexpert. Varje morgon sitter han en stund vid sitt sovrumsfönster och tittar ut på de småfåglar som rör sig i träd och buskar, och kommer med rapporter om hur långt de har hunnit med sina bon och ungar. En kväll byggdes det en ny fågelholk, som sattes upp på lagom avstånd från hans fönster, och redan nästa morgon fick vi glada tillrop: "Det har flyttat in en svartvit flugsnappare!"
Forskning visar att människor mår bra av att vistas i naturen. Det börjar till och med hända att människor får som terapi att gå på långa promenader i skog och mark. I ett avsnitt av SVT:s "Vetenskapens värld" tidigare under våren gjordes ett reportage om "skogsbadare", där själva badet bestod i en kravlös vistelse i naturen på dess egna villkor.
På liknande sätt uppmärksammade P1:s ”Kropp och själ” samma trend i ett av sina avsnitt och försökte reda ut relationen mellan människa och natur.
Forskarna kan se att halter av stresshormon i blodet sjunker hos människor som är ute i naturen. Det ska helst vara orörd natur och inte parker eller andra landskap som präglas av mänskliga aktiviteter. Naturen i sig själv, opåverkad av människan, är det som läker människan.
Däremot kan forskningen ännu inte säga varför. En forskare i radioreportaget uttryckte sig försiktigt kring möjligheten att vi genom naturen återknyter till sådant som har präglat människans livsmiljö under årtusenden, och att detta skapar en sorts instinktiv igenkänning och känsla av tillhörighet till något större.
Under våren och försommaren är naturen alldeles särskilt ljuvlig, med allt som väcks till nytt liv. Träden stressar inte över att de ska hinna med lövsprickningen, utan låter den ske i rätt tid när omständigheterna är gynnsamma. Det är helt naturligt och en del av att vara träd.
Bibeln beskriver att Gud är närvarande i sin skapelse. För många som har en outtalad tro, och som kanske finner kyrkorummen svåra, är naturen en plats som väcker förundran, kanske rent av, med ett gammaldags ord, tillbedjan.
Där finns en kontakt med vårt ursprung, inte främst i evolutionistisk bemärkelse, även om sådant säkert också spelar in, utan med det ursprung som går djupare än så: med den som ville oss. Det är en hemlighet som forskningen troligen inte kommer att få fatt i.
På liknande sätt tänker jag mig att vi människor kan få lära oss något av träden och fåglarna. De visar oss på mångfald och helhet, på delaktighet i något större.
De visar att också vi är något mer och något annat än vår senaste prestation. Att också vi hör till. Och att det räcker.
