Du och jag, våra liv och våra sorger, är inte problem som kan lösas. Vi är mysterium.
— Lina Mattebo
"Människans behov av tröst är omättligt", skrev Stig Dagerman. Jag försöker trösta mina vänner. Mina älskade vänner som har ångest, förlorar personer de älskar, kämpar med smärta, känner sig otillräckliga. Det är svårt, det finns så mycket dålig tröst. Du kommer över det! Var inte så negativ! Tänk positivt! I ett samtal säger jag: "Förlåt för att jag ger så många råd som inte hjälper, det enda jag egentligen vill säga är att jag älskar dig."
Mästarna i dålig tröst är kanske Jobs vänner i Gamla testamentet. Efter att Job har förlorat allt – rikedom, barn och hälsa – dyker hans vänner upp för att trösta honom. Men de lyckas inte alls. Varför tröstar inte Jobs vänners tröst, trots deras goda intentioner? Åsa Roxberg, professor i omvårdnad, har forskat mycket om lidande och tröst, och hennes avhandling utgår bland annat från Jobs bok. Det stora felet Jobs vänner gör, enligt Åsa Roxberg, är att de försöker förklara Jobs lidande. I en artikel i Lärarnas tidning skriver hon: "Skillnaden mellan den förklarande och den närvarande trösten tycks ytterst handla om hur människan uppfattas, om hon uppfattas som ett problem som besvaras eller ett mysterium som förstås och nås insikt om."
När den filippinske kardinalen Luis Tagle intervjuas under Alphas ledarkonferens 2017 berättar han hur frustrerande det har varit att möta människor i svåra livssituationer. Han kände sig förpliktigad att komma med en lösning på deras problem – men lyckades sällan. Det förändrades när han insåg att det sällan var problem personerna hade, utan dilemman: "Ett dilemma är ett problem som inte försvinner, det är en del av ett mysterium. (...) Inför ett dilemma söker du inte lösningar, utan efter mening. Du försöker hjälpa personerna i ett dilemma att överleva, att flyta, genom att hitta mening. Men mening förmedlas inte av teorier, utan genom berättelser."
Vårt behov av tröst är oändligt, men trösten kommer varken av förklaringar eller lösningar. Du och jag, våra liv och våra sorger, är inte problem som kan lösas. Vi är mysterium. Det som kan ge tröst är berättelser – med ett lyckligt slut som förmedlar hopp, om någons eget lidande som ger sällskap i det svåra, eller som sätter in våra liv i ett större sammanhang. Därför är det livsviktigt att vi fortsätter berätta våra livs berättelser, närvarande lyssna på andras och genom Anden höra Guds berättelser om oss. För som kardinal Tagle säger: En ledare är inte en problemlösare, utan en berättare.
