Hur kommer det sig att mångfald provocerar? Jag läste en krönika i Dagens Nyheter av Andrev Walden (10 maj), där han går till botten med varför han provoceras av vuxna som frivilligt avstår från barn. (Fast han skriver "från att skaffa barn", ett ordval som provocerar mig mycket mer än resten av det han säger.)
Det finns familjer med olika antal barn. Vi har vuxna med eller utan parrelation som offentligt talar om att de inte vill ha barn. Så har vi vuxna som är ofrivilligt barnlösa, liksom brustna parrelationer och barn i olika typer av familjekonstellationer, med eller utan bonusmedlemmar.
Det finns även en slogan som säger "Vi gillar olika". Det är inte ett deskriptivt påstående, utan ett normativt. Det vill säga, det beskriver inte sakernas tillstånd utan hur vill forma dem. Det är en uppmaning med samma myndighetston som "Här kör vi sakta".
För det är inte så av sig självt. Vi måste påminna oss om att vi ska gilla olika, för annars gillar vi bara det som liknar oss själva. Andrev Walden kommer fram till att han enbart gillar föräldrar som liksom han själv har exakt två barn. Men det han avslöjar då är bara det gamla vanliga, att lika barn leka bäst. (Allt som kan uttryckas i ett ordstäv måste ju bära på ett visst mått av sanning, eller hur?)
Och då är frågan snarare hur vi över huvud taget står ut med att andra är olika oss själva. Att det finns människor som gillar det vi avskyr, som är intresserade av sådant som vi tycker är meningslöst, som bryr sig om frågor som vi anser är totalt oviktiga. Hur kan de?
Ja, hur ska man kunna omfamna människor med en annan religiös tro – eller för den delen, människor med en religiös tro över huvud taget? Hur ska man kunna integrera afghanska flyktingungdomar, marockanska gatupojkar, somalier, syrianer och assyrier? Åldringar och barn? Hur ska vi kunna föra ett vettigt politiskt samtal om vi provoceras så hårt av att det finns människor som tycker något annat än vi själva? Det har visat sig vara väldigt svårt nu under EU-valsdebatten.
Det kristna svaret är: kärlek. Kärlek lämnar frihet åt ”den andre” att vara den man är. Kärlek öppnar för ett vänligt intresse, en uppriktig vilja att förstå.
Som vanligt tänker jag på Jesus, det gör jag ofta. Han var inte rädd för "guilt by association". Han associerade sig så totalt med dem som var emot honom att han blev ett med deras synd.
Och om vi ska kunna utplåna fiendskap och främlingskap måste vi gå samma väg. Att öppna sig för andra är faktiskt att avstå lite av sig själv.
Så, i stället för att provoceras eller raljera: när bjöd du någon som du inte håller med om allt, på fika senast?
