Han var bara fyra dagar gammal när jag höll honom i famnen häromdagen. 2 649 gram och inte ens en halvmeter. Han grät. Jag förundrades. Spädbarnsgråten trängde igenom alla mina försvar, även om just denna gråt inte nådde smärtgränsen. Med blänkande ögon glömde jag för ett ögonblick bort omgivningen och började nynna en sång, som jag trodde skulle trösta. Det gick så där. Han stillnade till slut, men det tog tid.
Han var så liten. Hans vänstra fot var kortare än min högra tumme. Jag mätte och greps återigen av livets mirakel. Miraklet är lika stort, även om det inte var mitt barnbarn jag höll i famnen. Så spröd och så utsatt, totalt beroende av omgivningens kärlek och omsorg, men ändå så stark och fylld av enorma möjligheter.
Vad väntar honom i framtiden? Ingen vet säkert. Men det vet vi att just detta lilla barn redan har vunnit. Han "råkade" födas av föräldrar som längtade efter dagen när han skulle komma till världen. Barnvagn, skötbord och allt det där man behöver för att kunna ta emot ett barn är redan där, men framför allt finns kärleken, den omätbara. Dessutom föddes han i Sverige, ett land där vi bestämt oss för att hjälpa varandra med barnen. Här finns en av värdens bästa föräldraförsäkringar. Vi har förskola och skola för alla. Till det hela vårt paket av vård och omsorg.
Tänk så tydligt ett spädbarn kan tala!
— Ulf Sundkvist
Allt grundat på en människosyn som bygger på att alla är lika mycket värda. För mig är det den allra viktigaste värderingen. Den bygger inte på förmåga eller medvetandegrad. Barnet jag höll i famnen kunde inte gå, inte prata, inte le, inte läsa, inte skriva eller räkna. Ekonomiskt sett var han bara en kostnad. Men det bryr vi oss inte om. Ett barn är en människa och varje människa har ett omätbart värde. Punkt.
Det är tyvärr inte självklart i alla länder. I en del länder sorteras barn bort efter födseln. Flickor till förmån för pojkar. I andra länder sorteras barn bort före födseln. De med "fel" arvsanlag eller kön sorteras bort till förmån för de friska och starka, de med rätt kön och förutsättningar. I Sverige har vi vant oss vid det, att vi inte längre tycker det är problematiskt. Nyttoetiken har sakta men säkert ätit sig in i våra hjärtan att vi inte ens tänker att det är fel eller känner att det krockar med människovärdet. Samvetet är avtrubbat så till det grad att vi inte längre reagerar.
Barnet jag höll i famnen påminde mig också om berättelsen när Jesus blev avbruten mitt i ett komplicerat resonemang om vuxna relationer som havererat. Barnen avbröt och ville ha ett ord med i laget. Det passade inte vuxenvärlden då, men det passade Jesus. När han tog barnen i famnen och välsignade dem gjorde han det både med orden om att Guds rike är deras – att baren alltid ska vara medräknade – men också med orden om att vi vuxna måste bli som barn om vi överhuvud ska komma in i Guds rike. Det är alltså vi som behöver omvända oss. Inte barnen. Tänk; så tydligt ett spädbarn kan tala!
