Ska ut och flyga igen. Jag erkänner. Jag syndar ibland. Denna gång hela vägen till Egypten. Och tyvärr är klimatångesten inte vad den borde vara. I alla fall inte enligt min fru. Det är väl därför jag inte kommer tillrätta med mitt klimatslöseri.
Dessutom har jag hittat ett kryphål. Man kan klimatkompensera. Enligt en resebyrå är det ”ett sätt att kompensera sina utsläpp med minskningar någon annanstans”. Man betalar helt enkelt för sin frihet att klimatsynda genom att ”neutralisera effekten av de utsläpp man orsakat”. Jag kan alltså fortsätta, bara jag betalar för syndernas förlåtelse. Jag behöver alltså inte omvända mig, bara hosta upp lite kosing.
Tycker mig känna igen problemet. Historien går igen. Hur var det med avlatsbreven? De där breven man fick som ett bevis på att man inte bara var förlåten utan att också gjort bot och betalat för sin del av skadan som synden orsakat. Från början en god tanke, en skriftlig bekräftelse på frälsning, fast det egentligen inte behövs något mer än den vattenstämpel Gud ger oss när vi begraver synden i dopets hav och uppstår till en ny människa. Omvänd, förlåten och fylld av Guds Ande.
Så när jag frestas att köpa mig fri från mitt ansvar – att klimatkompensera – inser jag att jag är fast i systemet.
— Ulf Sundkvist
Problemet var bara att någon under resan på medeltiden kom på tanken att skriva ut dessa avlatsbrev i förväg, innan ånger och omvändelse. När breven väl var skrivna blev frestelsen till handel alltför stor. Rika och bemedlade kunde fortsätta leva i synd. Ånger och omvändelse behövdes inte längre. Det räckte med en likvid för ett brev så var allting fixat och klart. Kyrkan blev rik och medeltidens enastående byggnader kunde resas mot skyn som ett sista bevis på hyckleriet. Frälsning utan ånger, utan omvändelse och bot, förändrar inte livet. Det föder inte människan på nytt. Det binder henne i stället vid synden och världen förblir vad den är. Oförändrad.
Så när jag frestas att köpa mig fri från mitt ansvar – att klimatkompensera – inser jag att jag är fast i systemet. Och systemet är tydligen numera så sofistikerat att vi rika och bemedlade kan fortsätta leva våra liv som vi önskar, i klimatsynd, utan förändring. Jag är fånge och ropar efter frihet. Jag ropar tillsammans med ungdomarna som strejkar, jag ropar tillsammans med den fattige bonden som måste elda med ved, jag ropar tillsammans med skapelsen? Vem kan rädda oss? Vem kan rädda världen?
Helst hoppas jag att någon annan ska göra det – politikerna måste fixa detta – men jag inser alltmer att situationen pekar på mig och mitt eget hjärta. Klimatångesten ska lika lite som synden förnekas. Den ska bekräftas så att ”den rätta ångern” växer fram (Luther). Först då skapas kraften till förändring. Först då blir bönen om förlåtelse på riktigt. Först då skapas viljan till den omvändelse utan vilken både jorden och människan är förlorad. Herre Gud förbarma dig!
