IS-barnen måste räddas, alldeles oavsett vad deras föräldrar gjort sig skyldiga till. Föräldrarnas brott får inte drabba barnen, medan vi ser på med armarna i kors. Barn måste alltid skyddas och försvaras. Inte bara för att de är oskyldiga – de kan ju inte göras ansvariga för sina föräldrars handlingar och beslut – men ska våldsspiralen brytas måste vi lyckas med barnen. Gör vi inget nu kommer nästa generations våldsverkare bli ännu värre. Korsfästelserna, halshuggningarna och all annan vedervärdighet som Islamiska staten gjort sig skyldig till kommer ersättas med ännu värre terror och elände. Fast då med den skillnaden att vi bär en del av skulden.
Frågan om hur vi ska möta hemvändande IS-krigare och deras familjer måste kunna delas upp. Å ena sidan ska vi naturligtvis med kraft lagföra de som begått terrorhandlingar, men å andra sidan måste vi kunna möta de som drabbats av sitt sammanhang, de som är utan skuld, på ett helt annat sätt. Klarar vi inte det blir vi medlöpare i en terrormaskin som aldrig kan stoppas.
Jag trodde i min enfald att Sverige alltid stod på barnen sida, men så är det tydligen inte.
— Ulf Sundkvist
För mig handlar det om vilken människosyn vi vill bekänna oss till och om vi i framtiden ska kunna se oss själva i spegeln. Barnen är offer, inte våldsverkare. De har drabbats och måste räddas. Till varje pris. Därför blir inrikesminister Mikael Dambergs kyliga besked fel, om att Sverige inte kommer hjälpa familjer att återvända hem. Om Sverige verkligen vill stå upp för mänskliga rättigheter och FN:s barnkonvention så behövs en helt annan handlingsplan än den passiva att "familjerna har ett ansvar för sina barn". Visst är det så att föräldrar har ansvar för sina barn, men när föräldrar som är svenska medborgare missbrukat det ansvaret så till den grad som nu framkommer när IS faller samman, måste samhället gripa in. Om det får det inte råda några tvivel. Tvärtom. Jag förväntar mig handlingsplaner och resolut agerande. En räddningsaktion med barnen i fokus. Jag trodde i min enfald att Sverige alltid stod på barnen sida, men så är det tydligen inte.
Barn är inte bara oskyldiga offer, de kan heller inte föra sin egen talan eller sätta sig i en egen rörelse mot frihet. Om de ska räddas krävs samhällets ingripande. Skulle dessa barn finnas inom rikets gränser vore det ingen tvekan. De skulle omhändertas och ges bästa möjliga stöd och hjälp, men nu tvättar svenska politiker sina händer i stället för att öppna famnen och omsluta barnen som inte har något annat hopp.
Ingriper vi inte nu utan fortsätter på passivitetens inslagna väg riskerar vi inte bara att dömas av framtiden, vi riskerar även att dömas av den Gud Jesus berättar om. Ja, du läste rätt. Jesus är också en domare som alltid står på den svagastes sida. Jag håller med Ola Mattson, Sverigechef på Rädda barnen: “Sverige har en skyldighet att möjliggöra för de här barnen att komma hem!”
