Begravning igen. Döden skrämmer mig inte längre. Däremot kan jag känna rädsla inför själva döendet. Rädd för att bli “instängd i min egen kropp”.
Ställer jag mig i en hiss, hamnar jag för långt in i en buss eller ännu värre längst bak och längst in på ett flyg, är det kört. Då måste jag pressa tanken för att besegra rädslan, men jag är inte rädd för döden.
Döden och jag har gjort upp med varandra. Det är som om döden vet att den inte kommer åt mig. Kanske har det med alla sorgehus jag mött. Rummen där man rör sig lite långsammare, där orden blir färre och volymen lägre. Dessa rum som emellanåt är så fyllda av sorg, vrede och frågor att det inte finns plats för något annat. Jag kan stå handfallen och ordlös, men jag är inte rädd. Döden i rummet är inte farlig. I den tro jag vilar är döden besegrad; teologiskt, relationellt och till slut även fysiskt.
Döden är rättvis. Den drabbar alla, oavsett livsstil. Frågan om vems fel det är när någon dör blir därför underordnad det faktum att döden ändå kommer. Förr eller senare. Den är en del av ”arvet från Adam”. Det är helt enkelt ”människans lott” att dö.
Döden och jag har gjort upp med varandra.
— Ulf Sundkvist
Mitt viktigaste verktyg i mötet med döden är den bibliska berättelsen, där Gud gör sig dödlig trots att han inte har en del i arvet. Den oskyldige frälsaren går själv in i döden, in i rummet, som fram till dess hade enda en dörr, en ingång. Väl där tänder han inte "bara" ljuset, han öppnar en dörr till – en utgång. Det förvandlar för alltid döden till ett "mellanrum", ett rum mellan tid och evighet. Döden är inte längre slutet.
Berättelsen om stenen som rullas undan och den tomma graven, ger ett annat perspektiv. Det är som ett sädeskorn. När det faller i jorden, dör och begravs, blir kornet inte kvar i den mörka myllan. Det förvandlas och uppstår till ett nytt liv. Det är som att följa ett barn i moderlivet, som vid födelsen rör sig från en begränsad värld till en mycket större värld, där utanför. Vägen genom den smala kanalen, "dödsprocessen", kan vara svår och skrämmande, men den leder inte till mörkret, den leder in i evigheten. I alla dessa kristna metaforer finns dessutom en kontinuitet mellan tid och evighet. Att lärjungarna kände igen Jesus efter uppståndelsen stärker hoppet om att också vi ska känna igen varandra i evigheten.
Denna tro gör också något med min bön i mötet med lidandet. Jag tror att Gud både hör och svarar på våra böner! Ofta genom hälsovården, som i linje med det apostoliska uppdraget att “bota sjuka”, förmedlar läkedom. Nu och då genom ett mirakel, som en blixt från en klar himmel. Men lika ofta väntar han med ingripandet till uppståndelsen vid återkomsten, den där dagen när den andra dörren ska öppnas för oss alla – utgången. En irrationell tro? Ja, men den är hoppfull. Så även om jag är rädd för själva döendet, är jag inte rädd för döden.
