Nu när du har fått flytta hem till Jesus, bär jag ditt arv med stolthet.
— Lina Mattebo
Kära mormor, du brukade ibland säga att det jag skrev och läste om var för svårt för dig att förstå. Det var absolut inte sant. Men det är däremot sant att jag har haft helt andra förutsättningar än du att utbilda mig, arbeta med det jag vill, ta plats – och det mycket tack vare dig.
Hade jag växt upp under samma tid som du hade jag troligtvis också bara fått gå sex år i skolan. Flickor på den tiden förväntades lära sig andra saker än att studera teoretiska ämnen – som att ta hand om ett hushåll. Men du skapade dina egna möjligheter, mormor. Samtidigt som du skötte ett hem och tog hand om fem barn läste du in högstadiet. Pluggade engelska glosor uppsatta på köksskåpen medan du lagade mat. Läste kemi medan du plockade bär. Och inte minst uppmuntrade du dina barn att studera – som din dotter, min mamma, sedan har uppmuntrat mig.
I det första avsnittet av programmet "Helt lyriskt" i SVT, där svenska artister tonsätter känd svensk poesi, väljer Molly Sandén att tolka Edith Södergran. Poeten som i sina dikter liksom förde en kamp för att få vara en fullständig och komplex varelse – och inte först och främst en kvinna. "Det finns en ton i Edith Södergrans dikter, en frustration och en längtan, som jag har kunnat identifiera mig med", säger Molly Sandén. Och det är hon inte ensam om. "Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är", skrev Edith Södergran till kritikerna som kallade henne svår och kaxig. Ett citat som jag och mina kvinnliga vänner fortfarande – hundra år senare – använder som uppmuntran, mantra och kampord.
Avsnittet får mig att tänka på dig mormor, hur du gick din egen väg så mycket du hade möjlighet till. Inte bara när det gällde utbildning, utan också tro. Du blev pingstvän och troendedöpt, trots dina svenskkyrkliga föräldrars protester.
Och sedan vägrade du att be om ursäkt i din nya församling för att du och din vän hade fikat med två killar på ett kafé. Men du fortsatte ändå att gå på gudstjänsterna, tills församlingen gav med sig. Jag frågade en gång varför du ville fortsätta vara med i den kyrkan när de hade behandlat er så. "Det var ju inte dem jag trodde på, det är ju Jesus", sa du då.
Älskade mormor, tack för att du beredde vägen för mig så att jag skulle få leva ett mer helt liv. Det finns uppenbarligen fortfarande mycket att göra, och nu tar jag över stafettpinnen. Nu när du har fått flytta hem till Jesus, bär jag ditt arv med stolthet. Din bildningsiver, din envishet, din inre kompass – och din varma tro. Vi ses snart igen.
