Kön ringlade sig flera hundra meter. Aula Nordica fylldes till bristningsgränsen. Så kom han då fredpristagaren, Dr Denis Mukwege, lite framåtböjd, närmast ödmjuk bara för att mötas av en applåd som aldrig ville ta slut. Rektor Hans Adolfsson hälsar hedersdoktorn vid Umeå Universitet varmt välkommen. Självklart, men ändå uppseendeveckande. En akademi som bygger på vetenskapligt tänkande hyllar nu en djupt troende doktor, som dessutom är Pingstpastor och “till råga på allt” fredspristagare.
Innan hans föredrag ger professor emeritus, Ellinor Ädelroth, Dr Mukweges historia. Den började redan 1921 när pingstmissionärerna kom till byn som Mukwege härstammar ifrån. Men vad nu då? Tycker jag mig höra. Hör verkligen nobelpristagarens oerhörda engagemang för barns och kvinnors rättigheter samman med pingstmissionärernas enkla tro på Jesus? ”Missionärerna byggde inte bara kyrkor”, förklarar professorn, ”de byggde också skolor och dispensärer. De trodde nämligen att evangeliet hade med hela livet att göra”.
Då händer det som förmodligen förbryllar både akademin och det politiska etablissemanget. Mukwege faller ner på knä.
— Ulf Sundkvist
När det sedan blir Dr Mukweges tur att tala får vi först en lektion i den allra mörkaste ondska. Den vi inte trodde fanns. Att sex kan användas som ett vapen i krig. Att våldtäkter, ofta i grupp och i offentliga miljöer, utförs för att förnedra och göra så stor skada som möjligt samtidigt som det egna begäret tillfredställs. Bilden är brutal, tragisk och motbjudande. "Men det finns hopp", menar Mukwege. "Det går att förändra". Föreläsningen möts av en total närvaro, fast den handlar om en ondska som måste utmanas inte bara i Kongo, utan också här. När föredraget är över reser sig publiken, som nu inte längre är åskådare utan deltagare. Gensvaret är enormt, nästan som ett väckelsemöte. Själv är jag omtumlad och djupt berörd.
Någon timme senare är det dags för ytterligare en samling, en gudstjänst. Mukwege vill inte bara gästa universitetet, han vill möta "sin församling" i Pingstkyrkan i Umeå. Väl där tar han bladet från munnen. Med bibliska termer adresserar han ondskan. "Den är satanisk", säger han med eftertryck. Och mot Satan ska vi kämpa. Inte mot människor. Inte med hat. "Vi ska kämpa med kärlek och vi ska segra". Så blir det förbön. "Vi vill be för dig", förklarar jag. Då händer det som förmodligen förbryllar både akademin och det politiska etablissemanget. Mukwege faller ner på knä framför den fullsatta kyrkan och tar emot en innerlig och brinnande förbön, som om det vore det mest naturliga i hela världen.
Jag tror att det är just denna form av kristendom som världen behöver. Den är på riktigt, den tror verkligen på Gud och hans ord. Den köpslår inte med evangeliet. Den är reflekterad och genomtänkt. Den vill förändra världen och sätter alltid den mest utsatta människan på den viktigaste platsen. Tack Denis Mukwege. Må Gud välsigna och bevara dig!
