Jag var 24 år, precis i början av vuxenlivet, när Ingvar Kamprad sommarpratade i P1. Det var ett ganska klassiskt "Här är mitt liv-upplägg" och jag minns inget av själva innehållet, men däremot hur otroligt fascinerande och oförståeligt det var att han ibland sa "Och sen hände inget speciellt på tio år". På den tiden var nämligen den stora skräcken för mig att inte hela tiden göra något nytt, betydelsefullt och häftigt.
Jag kan inte påstå att jag snart tio år senare har blivit så otroligt mycket klokare, men jag har börjat lära mig något om de långa linjerna i livet. Att det jag upprepar tillräckligt ofta långsamt formar mig till den jag blir. Och att det därför är viktigt att aktivt skaffa sig vardagliga vanor som tar mig i den riktning jag vill röra mig, samtidigt som jag litar på att Gud formar mig med hjälp av tiden som går. Som prästen Pierre Teilhard de Chardin skrev: ”Gör Gud den tjänsten att du litar på att hans hand leder dig. Och acceptera ängslan som det innebär när man lever i väntan och ofullständighet.”
Det viktiga när det gäller nya vanor är att ta en sak i taget, att ge förändringen tid och att vara snäll mot sig själv. Jag brukar fokusera på något ett halvår, eller ett år. James Martin tipsar också i boken "Söka och finna Gud i allt" att man vid beslut ska föreställa sig vad ens "bästa jag" skulle göra, och sedan handla så. Det är ett konkret och enkelt sätt att hitta rätt riktning – men genom att handla så blir vi faktiskt också mer och mer lik den person vi hoppas att vi en dag ska bli.
Men kanske är det allra viktigaste ändå att söka upp ett sammanhang som stöttar upp dig. Som Vibeke Olsson skriver i sin senaste bok ”Som ett träd i skogen”: ”Vi människor måste hålla ihop och hjälpa varandra, sa pappa. Det är det viktigaste av allt. Tänk på hur en tall ser ut om den står ensam på en bergknalle. Knotig, liten och spetig. Bara i skogen, tätt, tätt tillsammans, blir träden raka och fina, kraftiga och höga, bara tätt tillsammans växer de mot ljuset.”
Jag har exempelvis gjort det till en vana att vara med i en hemgrupp, eftersom jag vet att de sakta hjälper mig att bli den jag vill vara, att växa rakt och högt mot ljuset. Så dagen jag blev uppsagd från ett jobb jag älskade, funderade jag inte på om jag skulle åka på hemgruppsträffen eller inte, jag bara åkte dit – och de tog emot och omslöt mig och min sorg.
Så inför det nya året, kom ihåg detta: Följ ditt hjärta, men led det också.
