Det slog mig när jag signerade två anställningsavtal under veckan som gick: mer än en tredjedel av våra anställda i kyrkan är utrikesfödda. Sex av femton personer. De kommer från Mellanöstern, USA och Europa. Fyra av dem har inte svenskt medborgarskap, men med hjälp av så kallat samordningsnummer är det möjligt att anställa också EU-migranter, enligt konstens alla regler. Att det blivit så här har faktiskt med vår tro och människosyn att göra, det en och annan skulle kalla “svenska värderingar”.
Vi tänker så här: Jesus gjorde ingen skillnad på människor. Till honom var alla välkomna. Barnen tog han i famnen och gjorde dem till ett exempel för vuxna. Kvinnorna blev medräknade som lärjungar. ”Halta” och ”lytta” välkomnades med värme. De vuxna männen, vana vid ett företräde, men också i att göra skillnad på människor, tillrättavisades. ”Hindra dem inte”, sa han och öppnade upp. Han gjorde till och med ett främmande folk till ett exempel för medmänsklighet. Den som i liknelsen brydde sig om den utslagne var en Samarier från ett hatat blandfolk. Utmanande är bara förnamnet. Om vi av hjärtat vill följa Jesus får det konsekvenser. Tron skapar värderingar som inkluderar och öppnar upp.
Om vi av hjärtat vill följa Jesus får det konsekvenser. Tron skapar värderingar som inkluderar och öppnar upp.
— Ulf Sundkvist
För den tidiga kyrkan i Nya testamentets blev detta en stor fråga, både praktisk och teologisk. Det dröjde ju inte länge förrän de grekisktalande änkorna klagade på matutdelningen, att de kom i andra hand. Det dröjde heller inte länge förrän frågan om hedningarna höll på att ta knäcken på hela visionen om en gränsöverskridande Jesusrörelse. "Måste man inte bli jude först, för att få bli en kristen?" Frågorna känns igen i den svenska integrationsdebatten. Hur svensk måste man bli för att få vara en del av Sverige eller en svensk medborgare?
Det drev den tidiga kyrkan mot frågan om det viktigaste, om man på individ- och familjenivå verkligen ville tro på Jesus och följa honom. Ville man det var dörren öppen. Ville man inte, behövde man inte och stannade därmed utanför den kristna gemenskapen. Men för hedningarna som blev kristna innebar det att man mycket väl kunde fortsätta äta fläskkött till skillnad från judiska kristna. Man kunde alltså behålla stora delar av sin egen kultur och ändå vara med i den kristna församlingen. Trons centrum var viktigare än dess gräns och kulturella uttryck.
Men det behöver sägas att denna hållning, att kyrkan skulle vara mångkulturell utan att förlora sin kristna identitet, krävde både mod och offer. Vägen är smal och krokig. Paulus resa slutade bakom lås och bom. Pionjärerna för tron på ett Guds rike över nationernas gränser, betalade ett högt pris. Men med andlig kraft, reflekterad tro och en kärlek till Jesus Kristus och hans evangelium växte det fram med en oerhörd kraft.
Jag tänker att om det var möjligt då, är det möjligt nu. Inte bara i vår kyrka utan också i Sverige, bara vi inte ger upp vår identitet.
