Nästa sommar är det femtio år sedan människan för första gången satte sin fot på månen. Apollo 11:s rymdfarare – Neil Armstrong, Buzz Aldrin, Michael Collins – är kända av de flesta. Ett halvår tidigare, julen 1968, hade Apollo 8 gjort samma resa i förberedande syfte utan att landa.
Apollo 8:s astronauter var de första människorna i historien som planeten jorden utifrån, ett skimrande blått klot i ett becksvart kosmos. De ville högtidlighålla ögonblicket. Burkigt nådde deras ord från rymden markkontrollen i Houston via radion och strålade vidare ut till julfirare världen över:
”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ’Ljus, bli till!’ Och ljuset blev till. ”
Teologiskt relaterar orden som lästes från Apollo 8 till Adams ensamhet. "Jorden var öde och tom", den jord som Adam skulle skapas av, den jord som astronauterna såg. De uppfattade textläsningen som ett försök att lämna maskineriet för ett ögonblick och komma ner till det existentiella: Varför är vi här?
Apollo 17–astronauten Gene Cernan, den sista människan på månen hittills, sa om sin erfarenhet av närvaro på en annan himlakropp:
– Jag stod på en platå som vetenskap och teknologi hade tillåtit mig att nå, men vad jag nu såg och kände kunde vetenskap och teknologi inte förklara. Där var jag och där är du, jorden, dynamisk, överväldigande, och jag kände att det fanns för mycket avsikt, för mycket logik, det var för vackert för att kunna ha hänt av en slump. Det måste finnas någonting större än du, och större än jag.
Vackrare kan det knappast uttryckas att teknik och vetenskap inte står i strid med gudslängtan. Vi människor måste tillåta oss själva att både tro och tänka, både be och analysera. Ed Mitchell, astronaut på Apollo 14 och den sjätte människan på månen, sa några år före sin död:
– I mitt cockpitfönster varannan minut, jorden, månen, solen, ett trehundrasextio graders panorama över himlarna, och det var en mäktig överväldigande erfarenhet, och plötsligt insåg jag att molekylerna i min kropp och molekylerna i rymdskeppet och molekylerna i den övriga besättningens kroppar hade uppstått i en uråldrig generation av stjärnor, och det var en omtumlande känsla av enhet, av sammanhang, det var inte ”de och vi” utan ”detta är jag, detta är allt, allt är ett” och det följdes av extas, en känsla av ”wow, åh min Gud, ja”, ett gudsmöte.
Han och de andra Apollo-astronauterna såg hela jorden, hela vårt hem i kosmos, de såg allt vi har. Kanske kan gudserfarenhet sammanfattas så – att ”se Gud” är att i fullaste bemärkelse se allt vi har.
