Måste man alltid vara stark och duktig, pigg och vältränad när man väl tagit emot frälsaren?
— Ulf Sundkvist
"Det krävs bruten jord för att ge skörd, brutna moln för att ge regn, brutna vetekorn för att ge bröd, brutet bröd för att ge kraft. Det är den brutna alabasterasken som utsöndrar parfym. Det är Petrus, som gråter bittert, som får det största uppdraget", skriver Vance Havner.
Nu har bonden plöjt fältet på andra sidan vägen igen. Han gör det minst två gånger varje år. Nu ligger jorden där – bruten – och talar till mig om livet och om Gud. Den säger att brutna hjärtan inte behöver vara ett hinder för att tjäna andra, för att trösta och ge hopp. Tvärtom.
Jag blev påmind om det förra veckan när jag lyssnade till delar av Fredrik Lignells berättelse, en pastorskollega vars dotter drabbats hårt av livet. Depression och svårt självskadebeteende som bland annat medfört inlåsning på psykiatrisk klinik med tung medicinering långt borta från familjen. Att lyssna till hur det påverkar livet, vad det gör med tron och Gudsbilden, med vardagen och med övriga familjen berör. Berättelsen är omskakande. Tanken att under en sådan period också försöka fungera som pastor – ge andlig vägledning och själavård, predika och inbjuda till frälsning – känns närmast övermäktig.
Om det inte vore för att Fredrik står där, påtagligt märkt, delvis bruten, men ändå stark och reflekterad hade jag knappast trott att det var möjligt. Det finns ju inget som kryper så nära och gör så ont, som när våra egna barn drabbas.
I en kultur som hyllar det starka och duktiga, det kompletta och välpolerade blir Fredriks berättelse en slags motvikt. Socialdarwinismen, vår extrema lovsång till ”den bäst anpassade” utmanas inte av Fredriks styrka, den utmanas av hans svaghet. Det brustna. Det ska nu sägas att han inte står och gråter sig igenom seminariet. Sårbarheten finns där, men den ligger djupare.
Fredrik är något viktigt på spåren för kyrkan i det moderna samhället. Vi vet att vi är kallade att sträcka oss mot de mesta utsatta, men hur är det egentligen. Finns det plats för sårade också på den segrande sidan? Finns det plats för svaghet också hos oss? Eller måste man när man väl tagit emot frälsaren alltid vara stark och duktig, pigg och vältränad?
Jag tänker att berättelsen om Jesus borde ha lärt oss mer. Korset med den lidande, torterade och av Gud övergivna frälsaren bär ett enormt kraftfullt budskap. Det är ju först när Jesus blöder som han kan förmedla verklig frälsning.
Det är först när vi ser att han vet vad lidande är, vad smärta är och vad det djupast sett är att vara människa, som han kan möta oss. Därför är det först när kyrkan blöder som hon kan förändra världen. Det är ju också bara den som vet hur det är att dö som kan uppstå och vittna om vägen vidare. Att det finns hopp.
”Det krävs bruten jord för att ge skörd” eller som Paulus uttrycker det i sitt andra brev till Korint; ”i svagheten kraften blir störst”.
