LO-kollektivet har slutit upp bakom socialdemokratin. Men när religion och etnicitet kommer in laddas frågan.
— Joel Halldorf
Lewi Pethrus hade fått nog: Sverige var på väg i helt fel riktning. Våren 1956 mötte han predikanter och politiker för att diskutera motåtgärder. Det var nödvändigt, menade Pethrus, att "alla kristna sammanslutningar gick fram på en enig front, och manade alla partier, att sätta upp kristna kandidater och så mana de kristna att rösta på sådana listor". Initiativet fick namnet Kristet Samhällsansvar. Ett par månader senare ordnade man ett möte med Pethrus som talare och "Välj kristna riksdagsmän" som en av parollerna.
Historien ger perspektiv på den diskussion som nu pågår kring klanröster i förorten, särskilt den personvalskampanj som tagit MP:s kandidat Leila Ali Elmi till riksdagen. Leila Ali Elmi har genom material på somaliska särskilt kunnat rikta in sig på väljare med östafrikansk bakgrund. Det har lett Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi att ställa frågan hur självständig hon kommer att vara gentemot denna grupp: "Kommer hon driva frågor som främst gynnar den somaliska, eller muslimska, gruppen?" (SvD 17 september).
Men att grupper har gemensamma intressen och hittar sätt att få genomslag för dem är inget nytt. LO-kollektivet har slutit upp bakom socialdemokratin, företagare har via Svenskt näringsliv stöttat borgerligheten och frikyrkliga har långt före Pethrus röstat efter sina intressen. Partilojaliteter går ofta hand i hand med andra delar av en människas identitet. Klass, yrke, boende, umgänge, och så vidare. Det får genomslag på olika sätt: på Södermalm hade MP dubbelt så högt stöd som i riket, medan SD bara nådde hälften. Alla vet detta, och få upprörs av det.
Läs också: Micael Grenholm: Kristen tro är varken höger eller vänster
Men när religion och etnicitet kommer in laddas frågan. Vi tycks ha svårt att hantera dessa identiteter – de uppfattas ofta som ett mer grundläggande hot mot demokratin. Det är således värre om en "klan" sluter upp bakom ett parti, än om influencers försöker få sina följare att välja något parti.
Tvång och hot är naturligtvis alltid förkastligt, och skuldbeläggande av dem som avviker från gruppens linje moraliskt klandervärt. Som kristen kan man också ha invändningar mot att religiösa ledare ger partipolitiska direktiv. Men att människor samtalar och tillsammans kommer fram till vem man vill stödja är inget demokratiskt problem – inte ens om valet är religiöst motiverat. Den som vill kritisera röstningsmönster i förorten måste peka ut mer konkreta problem än så.
Minoriteter som brinner för frågor som ligger bortanför det som står på agendan hamnar lätt utanför samtalet. De kan då reagera på två sätt: isolera sig eller engagera sig ännu mer. Pethrus valde det senare – och det är möjligt att en del av dem som stöttade Leila Ali Elmi gjorde samma övervägande. I så fall är både hon och hennes väljare att gratulera. De har inte låtit sig förbittras av utanförskap, utan tagit den demokratiska vägen till maktens korridorer. Helt i linje med socialdemokratins klassiska devis, som Löfven också citerade på valnatten: "Vi sörjer inte, vi organiserar oss."
