Med opinionsundersökningar inför riksdagsval är det som med inflationen – för mycket av den varan är inte bra alls men för litet är också skadligt. Lagom är som vanligt bäst.
2018 var det långt ifrån lagom. Fler opinionsinstitut gjorde fler undersökningar än någonsin tidigare. Den sista veckan före valet plingade det till med nya siffror varje gång man startade datorn.
Det är spännande att få reda på hur svenska folket tänker rösta. Om det inte kittlade nyfikenheten skulle medierna knappast ägna så mycket utrymme, tid och pengar åt mätningarna. Och det är inte fel att vara nyfiken.
Ett första problem uppstår dock om det blir, som det heter, svansen som viftar hunden i stället för tvärtom, det vill säga om den förmodade opinionen får styra partiernas agerande och utspel i stället för att det är partiernas ideologi och konkreta förslag som ger utslag i väljarnas sympatier. Följden blir en vindflöjelpolitik där grundläggande värderingar fladdrar ut genom fönstret.
Sådana tendenser kan skönjas i årets valrörelse. Kanske finns det till och med anledning att fundera över om det är lämpligt med ett mätningsstopp den allra sista tiden före ett val för att minska risken för att siffrorna i sig påverkar väljarna. Så ser det ut i andra länder utan att de döms ut som odemokratiska.
Följden av alla opinionsmätningar blir att partiernas värderingar suddas ut.
— Elisabeth Sandlund
Ett andra problem uppstår om opinionsmätningarna visar fel, framför allt om felet är systematiskt och återkommer i flera eller till och med alla instituts resultat. Här finns ett tydligt exempel – Sverigedemokraternas opinionssiffror.
Inför valet 2014 underskattades SD genomgående i mätningarna, även i Valu som gjordes efter att respondenterna röstat. Det fick den samlade opinionsundersökningsbranschen att drabbas av frossbrytningar och finkalibrera sina verktyg för att undvika samma debacle i årets val. Effekten uteblev inte. Tvärtom. Omviktningar gjorde att SD:s ställning överskattades så till den milda grad att Åkesson och hans anhängare började drömma om röstandelar på 30 procent eller ännu mer.
Innan opinionsinstituten sågas jäms med fotknölarna kan det finnas utrymme för ännu en tanke som kan vara en delförklaring till överskattningen.
Det är en självklarhet, som alldeles för ofta glöms bort, att det är en milsvid skillnad mellan att ge sitt svar i en opinionsmätning och att lägga sin valsedel i kuvertet på valdagen. För fyra år sedan var det fortfarande inte riktigt rumsrent att säga att man sympatiserade med SD. Det gjorde att en del av dem som lutade åt det hållet inte var sanningsenliga. 2018 är läget ett annat. Att i protest mot det så kallade etablissemanget säga sig ha avsikten att några månader eller veckor senare rösta på SD har inte varit något att skämmas för. Men när valdagen väl var inne kan saken ha kommit i ett annat läge – kanske delvis på grund av att andra partier anpassat sin retorik för att hejda den framfart i väljarkåren för SD som mätningarna pekat på.
