Det här skriver jag i svallet efter ett sammanbrott. När jag känner mig djupt sviken talar Jesus med mig.
— Maria Küchen
Det här skriver jag i svallet efter ett sammanbrott. En situation gjorde mig så desorienterad och ledsen att förnuftet sattes i gungning. Nu är det bättre, ja, bra, men associativa triggers som påminner om det som hände slänger mig då och då rakt in i väggen igen.
Jag känner mig bestulen, oklart på vad. Jag får det inte tillbaka, så är det, oavsett vad det var. Det handlade om immateriella värden: En skör och kämpande vilja till tillit. En tro på gemenskap.
Kanske blev jag bestulen på mitt eget självbedrägeri. Det är ju i så fall bra. Jag har dagdrömmar om att någon tröstar: ”Var inte ledsen, det är inte som det är.” Som så ofta med dagdrömmar ger det en falsk tröst och jag kämpar för att orka väcka mig själv.
Sammanbrott är fula. Allt det goda som håller samman en människa löses upp. Kvar blir riktningslös förtvivlan och vrede som tar plats, som inte låter sig tyglas. Sammanbrottet är inte trevligt. Det kan skada andra som en jordbävning, som när en damm brister.
Kvar står sedan de starka, de som kanhända kraftfullt bidrog till att sammanbrottets situation uppstod, men som nu kan borsta av sig damm och splitter och säga: "Vilken jobbig händelse, vilken jobbig stackare" och gå vidare som vinnare.
Den som bryter samman är en förlorare. Förlorare skrämmer, eftersom de är vad människorna runtomkring dem minst av allt själva vill vara. De har ett slags relationell spetälska. Ja, ”de” och ”de”. Vi. Jag bröt samman. Jag orkade inte mer. Jag välte schackbrädet. Jag förlorade.
”Det står att vi skall segra genom att förlora, känna mättnad genom att hungra, hitta hem genom att erkänna oss vilse.” Så skriver Kristian Lundberg i sin diktsamling ”Den som inte talar är död”. Det är bokstavligen sant. Bara genom att erkänna att jag var så desorienterad att jag inte längre förstod vad som pågick – olika saker som bevisligen hade hänt och hände gick absolut inte att få ihop med varandra – kunde jag börja försöka finna en väg.
En väg vart? Vart som helst, bara fast mark fanns, bara det gick att bottna.
Det finns ingen att anklaga med mindre än att jag också anklagar mig själv. Vi är människor, alltså gör vi fel. I stunder när jag känner mig djupt sviken talar Jesus med mig. Han säger:
”Jag vet hur det är. Den natten när jag blev förrådd förnekades jag av min bästa vän tre gånger innan tuppen gol. Var inte ledsen.”
Jesus väljer inte sida, han är inte mot någon, och han finns hos mig när allt annat rämnar. ”Vi ska springa fram mot nya möten, och bli lurade minst en gång till”, står det i psalm 779, och det är sant. Kanske blir jag lurad igen, för jag kommer att vilja känna tillit igen.
