Varför inte betrakta vår planet som en juridisk person med rättigheter?
— Anders Piltz
Den 15 mars i år slog den nyzeeländska regeringen fast att floden Whanganui är en juridisk person med rättigheter. Floden anses av ursprungsbefolkningen vara helig. Några månader senare beslöt en domstol i Indien att erkänna floderna Ganges och Yamuna, Himalayas glaciärer, floder, djungler, källor och vattenfall som juridiska personer med rätt till skydd.
Inte bara aktiva människor åtnjuter rättigheter, utan också de som inte kan hävda sin rätt, tala för sig och försvara sig. Att detta rättighetstänkande utvidgas till den levande naturen är bara konsekvent, eftersom vår planet numera är i skriande behov av respekt, beskydd och omvårdnad.
Man kan alltså tillämpa begreppet juridisk person på naturen. Den gamla romerska rätten införde begreppet: inte bara fysiska personer, utan också korporationer och stiftelser kan betraktas som rättssubjekt, oavsett vilka individer som ingår i dem. En sådan sammanslutning kan inte dö, sa man, även om alla medlemmar byts ut.
Alltså: varför inte betrakta vår planet som en juridisk person med rättigheter? Och är det fel att tala om naturens helighet? Nej, den tanken går att försvara utifrån judisk-kristen tradition. För Gamla testamentet blev djuren givna åt människan för att lindra hennes ensamhet.
Människan är Guds avbild och Guds ståthållare i skapelsen. Hon har kunglig värdighet, som hon utövar genom att ge namn åt de övriga varelserna. Laståsnan står under lagens beskydd (2 Mos 23:5), och den tröskande oxen har rätt till sin del av markens gröda (5 Mos 25:4). “Sex dagar skall du arbeta, men den sjunde dagen skall du upphöra med arbetet, så att din oxe och din åsna får vila och slavkvinnans son och invandraren får hämta krafter” (2 Mos 23:12). Ett utkast till djurens rätt! De finns inte bara för att behaga människan. Naturen är inte bara en resurs att exploatera.
Den helige Benedictus talade å 500-talet om att grytor och kastruller i klostret ska betraktas som heliga kärl i tjänandet av Gud. Hur mycket mer då inte den levande naturen?
De som njuter mest och lever intensivast är inte de som ständigt jagar efter det de inte har. Det är de som förstår att uppskatta varje människa och ting och gläds åt dem. Även om de lever på lite kan de leva mycket och finner glädje i ömsesidiga möten, i tjänstvillighet, i utvecklandet av sina gåvor, i musik och konst, i kontakt med naturen, i bön.
Lycka är att veta hur man förminskar sådana begär som förminskar oss, säger påven Franciskus i encyklikan ”Lovad vare du”. Han efterlyser en ekologisk omvändelse: att vara närvarande i nuet, utan att alltid tänka på vad som står på tur. Att betrakta liljorna på marken och fåglarna i himlen.
