I min ålder finns en särskild sorts samtal som kan vara lika svåra som viktiga.
— Birger Thureson
Det jag minns bäst från de år då vi hade fritidshus på Vätö är den totala tystnad som kunde infinna sig och sväva som ett stilla väsen över solvarma stenhällar. Som om världen stannat upp mitt i en utandning. Om ett ögonblick skulle den andas in och leva vidare. Förhoppningsvis. Men där, i denna mikropaus, bara stillhet. Bara väntan. Det var vackert, och en smula vemodigt. Ty så skört är livet.
Annars är sommaren mycket surr och sorl. Surr från insekter, sorl på torg och badstränder. Plötsligt är nästan alla människor utomhus. I stan fylls trottoarerna av uteserveringar, det uppstår oväntade möten och föds goda samtal som tinat loss från vinterns frusna stumhet.
Ibland läser jag enkäter där den intervjuade ska välja mellan olika saker. Vad föredrar du? Frukt eller godis? Bil eller tåg? Kavaj eller tröja?
Än har jag inte sett frågan om någon gillar tystnad mer än samtal. Om jag fick den skulle jag vägra välja.
Ibland är tystnaden läkedom för själen. Andra gånger är det goda samtalet en livlina, som hjälper mig att inte sjunka i självömkans sumpmarker. Eller som jag kan kasta ut till någon annan, som behöver draghjälp för att få fast mark under fötterna.
I min ålder finns en särskild sorts samtal som kan vara lika svåra som viktiga. Som när en gammal vän hörde av sig och berättade för min fru – jag var bortrest – att han fått sin dödsdom av läkaren. Ett år till. Kanske ett och ett halvt. Sedan är livet slut.
Jag ringde förstås när jag kom hem. Det kändes gruvsamt. Hade jag tröst att ge?
Det blev ett väldigt bra samtal. Rollerna blev omvända mot vad jag tänkt mig. Min vän kände sig buren av sin varma gudstro och alla goda vänners förböner. Han hade fullt upp med planer för framtiden. När vi avslutade samtalet var jag gladare än när jag ringde.
Döden möter vi alla, förr eller senare. Den frågan är inte förhandlingsbar. Det är däremot frågan hur vi möter den.
I skarven mellan världens in- och utandning – där finns nuet, slösande rikt. Gårdagen ligger bakom Om morgondagen vet vi, dessbättre, ingenting. Men nuet har vi, och livets inandning som syresätter kropp och själ.
Där kan vi vila i tystnad. Eller mötas i samtal om ting som är djupare än väderprognoserna. Till och med viktigare än höstens val och vilket parti som kan gynna pensionärerna mest.
Kan vi inte komma överens om att göra sommaren till just detta, en arena för både själens vila och det goda samtalet?
