Jag skäms. Jag skäms för oss - vi kristna som ska vara Jesus händer och fötter.
— Andreas Nielsen
Hälften av alla äktenskap i Stockholm slutar i skilsmässa inom 18 månader. Stockholm är den stad i världen med mest ensamhushåll. 48 000 barn lever i det som kallas för barnfattigdom. Det innebär att föräldrarna har så lite pengar att de inte klarar av att täcka barnens behov av mat, kläder, busskort med mera. 21 procent av dessa utsatta barn, som inte själva valt att födas in i detta utanförskap, bor i Södertälje.
Socialstyrelsen kom nyligen med siffror som gjorde mig både uppgiven, arg och ifrågasättande av vad vi håller på med. Psykisk ohälsa hos barn i åldern 10–17 år har ökat med över 100 procent på tio år. För unga vuxna i åldern 18–24 år är ökningen närmare 70 procent. De alarmerande siffrorna presenterar Socialstyrelsen i en ny rapport om utvecklingen av den psykiska ohälsan hos barn och unga, mellan åren 2006–2016. Totalt handlar det om närmare 190 000 barn och unga vuxna i Sverige som lider av någon form av psykisk ohälsa. Den enskilt största gruppen, drygt 63 000 personer, är unga kvinnor i åldern 18–24 år.
Alltså, 190 000 unga människor lever just nu i någon form av psykisk ohälsa. Det är dubbelt så många medlemmar som finns i hela pingströrelsen. Trots detta tycker alltför många kristna att det är fullt rimligt att bråka om vilka sånger som är bäst att sjunga i kyrkor, vilka ekar tommare än någonsin.
Vi gräver skyttegravar och försvarar våra egna preferenser på alla möjliga olika områden, ofta förklädd i en hemsnickrad teologi.
I kommentatorsfälten i sociala medier är vi självsäkra och dömande. Vi krigar, debatterar och argumenterar om saker som Gud och människor fullkomligt struntar i. Vi svarar på frågor som ingen har ställt. Medan barn i vår grannlägenhet somnar hungriga. Medan hem och relationer slits sönder innan de ens hunnit formats.
Läs mer: Andreas Nielsen: Omöjligt att älska utan att också vara generös
Jag skäms. Jag skäms för mig själv. Jag skäms för oss. Förvaltarna av de goda nyheterna. Vi, som ska vara Jesu händer och fötter är som lärjungarna som bråkar om vem som ska sitta närmast Jesus, medan Jesus är fullt upptagen med att möta och fylla människors behov.
Jag undrar vad Jesus känner när han ser ned på den värld han gav sitt liv för. Han är inte på deras sida som vill sjunga de gamla sångerna, han är inte på deras sida som vill sjunga de nyare sångerna. Han är inte på deras sida som vill ha mer liturgi, han är inte på deras sida som vill ha mera lampor och högre volym. Han är med barnet som återigen somnar hungrigt, han är med den unga tjejen som kämpar med anledningen att leva.
När vi på riktigt är på deras sida, de som undrar om det finns någon som kan hjälpa dem, då är Gud på vår sida. Jesus sa att han kom för hela det som var trasigt. Inte för att tillgodose våra preferenser.
Läs också: Andreas Nielsen: Så drömmer jag att vår församling var
Ännu inte prenumerant? Läs Dagen gratis - klicka här.
