Josefine Arenius: Vår nostalgi får inte kväva nya, unga idéer

De senaste veckorna har mitt huvud varit fullt av gamla berättelser. Den om när jag hade skum på huvudet, den om när hela området höll på att få åka till sjukhuset, den om när förebedjarna gick sju varv runt bibelstudietalaren, den om... I onsdags blev det officiellt att Frizonfestivalen går av stapeln för sista gången i sommar och sen dess har protesterna och nostalgin flödat bland mina vänner. Jag har varit ansvarig för festivalen i flera år, varit engagerad än fler och har aldrig riktigt lämnat den. Jag älskar Frizon. Vad annat kan jag göra än att använda mitt utrymme här till att hylla den platsen?

Sen slås jag av att något smakar lite skumt i munnen. Alla vi som de senaste dagarna har gråtit, ilsknat till och med stolthet och nostalgi delat våra berättelser har passerat trettio. Några av oss med råge. Och plötsligt kommer jag på att tänka på en gång för mer än tjugo år sedan i min kyrkas café.

Jag var nitton år och hade byggt om halva kyrksalen för en teaterföreställning. Plötsligt blev jag kallad till ett möte med seniorerna. De ville tala mig till rätta. Berätta för mig att kyrkan var till för dem som var en del av församlingen och som offrade till den. Sårad frågade jag om jag inte var en av dem? "Jo", fick jag till svar, "men du har inte varit det lika länge som oss". Sen berättade de att de förstod hur jag kände. Hur de också hade fått tillsägelser av de äldre när de själva hade velat starta en mandolinorkester. Tänk om Frizon är min mandolinorkester?

Läs mer: ”Frizons nedläggning ett tecken på hur unga hanterats i EFK”

Missförstå mig inte. Jag är besviken över att Frizon försvinner. Jag är fundersam på hur delar av den här processen har skötts och hur mitt sammanhang möter unga, hur man ger ut – eller kanske inte ger ut - mandat och ansvar. De frågorna ska adresseras, på rätt plats och när känslorna har svalnat något. Men tänk om vår nostalgi, vår kärlek till platsen som gett oss så mycket, kväver något som de som kommer efter oss vill berätta om och få utrymme för? Tänk om det är tid för något nytt och jag missar att se det för att jag håller på och stämmer min symboliska mandolin?

Läs också: Johan Håård: Ett svek att lägga ner Frizonfestivalen

När mötet med de äldre i församlingen var slut kom Sigvard fram till mig. Han plirade med ögonen och sa; "Bry dig inte om oss, jag vet vad du vill och jag ser vart du är på väg. Kör! Jag ber för dig."

Min bön är att jag ska få vara Sigvard. Jag har en hel del sörjande kvar. Fler stories jag vill dra. Men måtte aldrig berättelsen om mig bli att jag putsade på min mandolin medan nittonåringar med gåvor givna av Gud stod och stampade i sin vilja att förändra världen.