I Japan säger man att om körsbärsträden blommade mer än några dagar, så skulle man inte älska dem så mycket. Likadant är det med den svenska sommaren. Om vi inte hade vintern, mörkret och kylan under sex månaders lidande skulle vi nog inte känna den intensiva lyckan, när våren är på väg. Mörkret ger ljuset kraft ."Vi se ju inga stjärnor där intet mörker finns". Nu är vi där, i själva ljusets högtid, med de vita nätterna och livsglädjens återkomst. I länder där man har sol varje dag, tröttnar man på solen och söker upp den svala skuggan. Men inte vi svältfödda nordbor, vi lever upp, ändrar vårt instängda beteende och sätt att vara, öppnar upp, pratar med varandra, skrattar och kisar mot solen. Vi blir soldyrkare.
Även om det regnar är den svenska sommaren mirakulös. Det är regnet som gör att vi har det så grönt och fint och vattenreserverna fylls på. Vi har ju världens bästa kranvatten och det är ingen självklarhet. Vatten är mer värdefullt än guld.
Många av de varma länderna har problem med torka och skördar som slår fel i ett för övrigt växtkraftigt klimat. Detta orsakar flyktingströmmar som kommer att öka i takt med klimatförändringarna. Så vi är ett utomordentligt prioriterat land och borde vara tacksamma varendaste dag. Vi plågas inte heller av krig och farsoter. Det finns all anledning att ta väl vara på detta förnämliga land. Ändå är vi så väldigt gnälliga och klagomålsbenägna, i stället för att använda de resurser vi faktiskt har och göra någonting gott av det.
Just nu funderar jag mycket över just detta. Våren är fantastisk och vi måste sluta ta allt detta för givet. Vi måste bli rädda om det på riktigt. Vi människor har faktiskt ett stort ansvar för miljön och kan inte strunta i framtiden. Just nu ser jag hur ungdomar har en högre miljömedvetenhet än tidigare generationer. Det gör mig glad, för de ska leva längre in i framtiden än vi. I våra skolor får barnen lära sig att tänka på miljön. Men när ska vi föräldrar vakna och fatta? Det är vår skyldighet inför våra barn. Framtiden är ett frö i hjärtat, säger de naturälskande Hopiindianerna.
Vi kan alla göra mycket för att bevara vår jungfruliga miljö. Vi kan tänka på alla detaljer i vårt vardagsliv. Det finns utrymme för massor av insatser på många områden. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något, brukar man ju säga. Stora insatser kan bestå av många små gärningar från många människor. På det viset målar vi upp en ny framtid för vårt land, och kan känna gemenskap i vårt handlande. Det blir positiva cirklar och ringar på vattnet. Låt oss bli sanna förebilder för resten av världen!
