Det går inte att separera judendom och kristendom. Judendomen är och förblir den heliga rot, det heliga träd, som hednafolken fått inympas i genom tron på Jesus. Och i kristendomen blir löftet till stamfadern för det judiska folket – Abraham,”Fader till många folk” – fullbordat. Det löfte som finns i 1 Moseboks tolfte kapitel, “I dig skall alla släkten på jorden bli välsignade”. En grupp ortodoxa rabbiner har bekräftat detta genom ett offentligt uttalande: “Vi ser Jesus som Guds sätt att föra ut budskapet om honom till hednafolken”
Det sorgliga är att kristenheten så många gånger försökt dra en skiljelinje mellan det judiska folket och den kristna församlingen, exempelvis genom det som i dag kallas för "ersättningsteologi" eller än värre genom judeförföljelse, förtal och förakt för det judiska folket.
Hur har detta kunnat ske? En del av svaret ligger i vad som hände på 300-talet. Då deklarerade kejsar Konstantin att kristendomen skulle vara statsreligion. Fram till dess hade en aktiv ”Jesusrörelse” funnits inom judendomen, benämnd redan i Apostlagärningarna som ”nazareér”. Men efter detta beslut skulle allt judiskt rensas ut, ett faktum som blir tydligt hos många av kyrkofäderna.
Eusebios, den förste kyrkohistorikern, skriver bland annat om påsken: ”Mycket ovärdigt denna mest heliga högtid, att vi skulle fira den efter judarnas sed.”
För att kunna göra dessa markeringar behövde man lämna den bokstavliga förståelsen av vårt gamla testamente och övergå till en allegorisk, symbolisk läsning av texten, utifrån vilken man kunde läsa in detta förakt för det judiska.
Men vår apostoliska trosbekännelse är tyvärr också ett exempel på detta. Den antogs av kyrkomötena på 300-talet. Den första artikeln lyder: ”Vi tror på Gud fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare”, sedan kommer direkt den andra artikeln: ”Vi tror och på Jesus Kristus hans enfödde son vår Herre.” Inte ett ord finns, som lyfter fram löftet till Abraham. Det är som om bekännelsen hoppar från 1 Mosebok 3 direkt till Matteus 1.
Vi behöver hitta tillbaka till en "kontinuitetsteologi" mellan det judiska och det kristna. Den teologi som blir tydlig vid en bokstavlig läsning av bibeltexten.
Den judiske rabbinen Hillel skriver på 100-talet f Kr: ”Ordet lämnar inte sin bokstavliga innebörd.” Han liknar Bibeln vid ett oändligt djupt hav. Där det första som syns är ytan – Ordets bokstavliga innebörd. Därefter kan Ordets 70 djup upptäckas. Men inget perspektiv som finns där får fördunkla, bara fördjupa förståelsen av den bokstavliga innebörden. En allegorisk förståelse som går emot den bokstavliga ska därför överges.
Följer vi denna princip kan vi aldrig tolka bort det judiska folkets betydelse, som folk, land och nation i Guds uppenbarelse, som de tidiga kyrkofäderna gjorde. Då blir det i stället tydligt att den kristna församlingen är den fullbordade kontinuiteten på löftet till Israel att "vara ett ljus för hednafolken".
Anders Sjöberg, bibellärare, författare och reseledare
