Göran Skytte: Ingen kyrka är helt ren

Observera att den här debattartikeln publicerades i Dagen mars 2018.

För min del var åren 2000–2017 en ytterst färgstark “religiös” tid. Jag kom från journalistikens höjder och gudlöshetens avgrunder, återvände till Jesus och Bibeln, talade i 500 möten, skrev kristna böcker, gjorde kristen film och television, till och med predikade. Det var som “I himmelen, i himmelen” (psalm 169).

Men plötsligt möttes jag av stängda dörrar, iskall tystnad. Jag vet exakt när det inträffade. Efter Jesusmanifestationen nummer två i Stockholm. Polisen sa: ”20 000 deltagare”. Jag skulle tala sju minuter. Filmupptagningar visar: talet avbröts gång på gång av dånande applåder och Halleluja-åska. Efter 17 minuter reser sig Ulf Ekman och utropar: ”Sverige har fått en ny riksevangelist!”

Jag var helt oförberedd på detta – och på den kyrkliga reaktion som sedan, omedelbart, kom. Jag såg att en del av dem som tidigare klappade mig på ryggen, smilade och salvelsefullt sa ”käre broder i Kristus”, nu vände mig ryggen. Och det gjorde ont. Jag förstod inte varför.

Vid den tiden gjorde jag boken ”Ansikte mot ansikte” med katolske munken Wilfrid Stinissen, en av vår tids kristna giganter. Tusentals läste boken, hundratals (från alla olika kristna kyrkor) skrev mejl om allt Stinissens texter betydde för dem.

Men katolska kyrkan var iskall. Liksom en del frikyrkor (men långt ifrån alla), som tidigare smilat och klappat rygg. Även andra.

Jag talade med mina viktigaste andliga kristna vägvisare, från olika kyrkor, och de hjälpte mig: ”Du har fått möta kraften i olika kyrkors sätt att fungera: först öppna dörrar, ryggdunkande – sedan plötsligt tvärstopp, stängda dörrar, luckorna i golvet öppnar sig. Alla sluter sig inom sitt eget skal. Så har det alltid varit.”

Därefter har jag senaste året valt även andra gudstjänstformer än att vanemässigt gå i samma kyrka. (Även om jag de senaste femton åren haft en underbar i tid i tre församlingar inom Svenska kyrkan.)

Javisst, jag har bland annat medicinska skäl att utebli. Men jag har också behövt andligt samla mig inför framtiden. Bön, samling, eftertanke.

Jag vill bli ännu mera kristen. Ännu mera lärjunge. Men jag vill skära av de band som binder mig vid en viss kyrka. Jag vill fortsätta min vandring in i kristen tro – men utan bojor. Jag vill bli frigiven. Slippa oket att antingen vara svenskkyrklig protestant, eller romersk katolik, eller frikyrklig, eller ortodox, eller något annat.

Jag känner mig instängd i allt detta. Och jag vill ut. Kyrkan får inte vara en boja. Utan måste vara som ett andligt fyrverkeri.

Därför tänker jag återigen pröva mig fram. Jag vill rätt och slätt vara – kristen.

Att konvertera är inget alternativ. Jag vet att alla kristna kyrkor har goda sidor – men också dåliga, ibland förfärliga. Ingen kyrka är helt ren. Vart jag än går kommer jag att finna smuts, mörker. Men överallt också: kristet ljus, hopp, helighet.

Överallt. Därför vill jag fortsätta pröva Över Allt.