Jag vill tro att jag är en ganska bra person. Det tänker du som läser troligtvis om dig själv också – eftersom det är grundläggande för hur vi människor fungerar. Kanske är det därför nästan varannan man i Sverige tycker att #metoo-uppropen är helt eller delvis överdrivna, enligt en nyligen publicerad undersökning.
Drivkraften att se på oss själva som bra personer är så stark att det nästan är omöjligt för oss att inse att vi är en del av strukturer som skadar andra människor. Av samma anledning har jag som vit person lätt att slå ifrån mig att jag är en del av att upprätthålla rasistiska strukturer i samhället.
Det är faktiskt till och med så att vi i majoritetsgruppen omedvetet zoomar ut när någon berättar att sättet vi lever på förtrycker andra människor (så du slutar väl inte att läsa här?) och senare glömmer det som berättades för oss. Den här forskningen berättar Mike McHargue om i avsnitt 30 av The Liturgists Podcast.
Så går det då ens att förändra sociala orättvisor?
Jo. Men det behövs två olika slags aktörer, berättar han:
1. En arg och högljudd röst inifrån den förtryckta gruppen som berättar om hur de far illa. Detta är viktigt både för att det är bekräftande och livgivande för den egna gruppen och för att intensiteten i det budskapet kan nå fram till några personer i majoritetsgruppen och skapa empati och sympati hos dem.
2. Personer i majoritetsgruppen som, efter att ha blivit medvetna om problemen, kan berätta och förklara för personer i deras egen närhet. Det viktiga här är att man först bekräftar det goda hos den andra för att den ska ha möjlighet att ta åt sig. Jag vet att du inte vill något ont, men när du säger så eller gör så får det dessa konsekvenser.
Vi vill bara gott, men när vi ger råd till kvinnor om hur de bör klä sig för att undvika sexistiska kommentarer lägger vi ansvaret på fel person.
Det var inte vår avsikt, men när vi i kyrkan säger att homosexualitet är synd utan att tänka på hur det påverkar människor, riskerar vi att lämna unga ensamma med tanken att de kan behöva lämna sitt andliga hem när de berättar vem de blir kära i.
Vi vill inget ont, men när vi enbart väljer in vita personer i församlingsstyrelsen bidrar vi till att allas röster och erfarenheter inte värderas lika högt.
Vi som kristna och kyrka med Jesus som förebild borde om några orka lyssna på den som ropar om att den far illa, men också outtröttligt bekräfta det goda i varandra – samtidigt som vi varsamt pekar på det vi gör mot varandra som inte är gott.
Sanningen ska göra oss fria, ni vet.
