Observera att den här artikeln publicerades 2017
Sällan har mina förväntningar varit så höga på TV4-serien "Så mycket bättre" som inför årets säsong. Jag tänker förstås på de deltagande artisterna, men inte i första hand utifrån deras musik, utan på grund av deras bakgrund.
Tre av deltagarna – Uno Svenningsson, Tomas Andersson Wij och Sabina Ddumba – har rötter i frikyrkan och en fjärde – Anders ”Moneybrother” Wendin – har offentligt berättat om ett omtumlande gudsmöte. Med andra ord, bäddat för intressanta samtal.
Finns ju en hel del utmärkta låtar som drar åt det existentiella hållet. I lördags sändes första avsnittet som kretsade kring Freda´profilen Uno Svenningsson.
Hur blev starten då?
Sådär, ärligt talat.
Inget större fel på musiken. Några spännande tolkningar ("I en annan del av världen" med Tomas Andersson Wij i en suggestiv gitarrbefriad synthversion och "Det måste gå" med Icona Pop som sjöng på svenska för första gången någonsin). Därtill en fin översättning (Kikki Danielsson framförde "Under ytan" som i engelsk översättning kom att handla om flyktingars situation världen över – "At the border").
Läs mer: Uno Svenningsson berättade om sin uppväxt i frikyrka
Det var i själva berättelsen som programmet hackade. För trots två timmars programtid kom man som tittare inte speciellt mycket närmare kvällens huvudperson. Visserligen lossade Uno lite på tungans band när det gäller sin mer introverta sida och ovilja att stå i centrum, men utöver det blev porträttet inte särskilt personligt.
Gnosjögrabbens frikyrkouppväxt berördes förvisso, men där kammade kyrkan knappast hem några PR-poäng. Tvärtom. Det som sades handlade i huvudsak om en trång tankevärld, allt annat än lockande att stanna kvar i.
– Att växa upp i kyrkan var lite som att växa upp i utkanten av samhället. Uno och Freda´ visade att man kunde ta sig ur det, sammanfattade Tomas Andersson Wij och ungefär så gick diskussionen.
Ingen har rätt att ogiltigförklara Unos, Tomas eller Sabinas upplevelser av sin frikyrkouppväxt, men nog är det bra sorgligt att församlingen som är kallad att förmedla Den stora berättelsen ska uppfattas så trång. Ett misslyckande som borde stämma till eftertanke.
Samtidigt tänker jag att det vi fick höra inte är hela berättelsen. För några år sedan var jag på en tv-inspelning av "Tack för musiken" där Niklas Strömstedt skulle intervjua artisten och låtskrivaren Peter LeMarc.
– Tror du på Gud? frågade Strömstedt.
– Ja, svarade LeMarc till synes utan tvekan.
Svaret fick programledaren att hicka till och omedelbart byta samtalsämne. Såväl frågan som svaret klipptes bort och kom aldrig med på tv.
Händelsen får mig att undra vilka godbitar från ”Så mycket bättre”-samtalen som berövas oss tittare. För här finns garanterat mer under ytan.
