Carl-Henric Jaktlund: Livet är en ständig demonstration

Vad gjorde du när nazisterna tågade genom Göteborg? Det är möjligt att den frågan kommer framöver, att den där nazistiska demonstrationen som ägde rum lördagen under bokmässan kommer att bli ihågkommen och att framtiden kommer undra. Följdfrågan, kanske outtalad men ändå glasklar: Du var väl där, du sa väl ifrån, du stod väl upp för människovärdet och visade att nazismen är såväl otänkbar som ovärdig?

Då kommer jag behöva säga som det var: Nej, jag var inte där, jag satte mig inte i bilen för att åka de drygt femton milen ner till Göteborg, inte heller köpte jag biljett och tillbringade en timme på tåg för att ta mig dit och därför höjde jag inte min röst på det sätt som du önskar att jag hade gjort. Tyvärr.

Det kan komma att bli obekvämt och jobbigt, det kan bli huvudskakningar och uttalad besvikelse, inte minst när jag berättar orsaken till att jag uteblev:

Jag tittade på fotboll. Det låter ju bisarrt, oansvarigt och bortskämt.

Men då kommer jag vidga perspektivet en aning och förklara hur det låg till, vad den där dagen innehöll. Vid den tiden, hösten 2017, var jag engagerad som fotbollstränare för min äldste son och hans jämnåriga och den dagen var det match. Sådant uteblir man inte lättvindigt ifrån, ska jag förklara, för det är faktiskt exempelvis så vi bygger den värld vi tror på.

Jag har den största respekt för alla dem som begav sig till Göteborg och fredligt men tydligt markerade. Men man får inte glömma bort att vi var åtskilliga andra, miljoner och åter miljoner, som också demonstrerade. För gestaltningen av en annan väsensskild tillvaro än vad nazismen står för räknas också, i allra högsta grad. Att med självklarhet och glädje innesluta ensamkommande pojkar i det fotbollslag man tränar är en motdemonstration i praktiken, något som med tydlighet förvisar det tankegods som ställer etniciteter mot varandra och skapar dödliga motsättningar.

Det kan tyckas futtigt och smått att prioritera en match för trettonåringar - eller något annat i demokratins och medmänsklighetens anda - framför att vara på plats där nazisterna befann sig. Men det är tvärtom, det är stort och viktigt, det är den andra sidan på myntet; det är att levandegöra plakatens budskap och visa att de är på riktigt.

Så vi som inte hade möjlighet att närvara gick i allra högsta grad i armkrok med de tusentals som var där, som tog sig dit. Vi sa ifrån tillsammans på olika sätt och vi fortsätter att så göra, dag för dag, vecka efter vecka, träning för träning, match för match, gudstjänst efter gudstjänst, språkcafé på språkcafé.

Tillsammans skapar vi den värld vi tror på och vill leva i.