Jag har just suttit och bläddrat igenom en tidning som handlar om sommarens alla kristna konferenser. Man blir så glad av att läsa om allt gott som sker under en sommar i vårt land. Själv har jag spenderat en vecka på Hönökonferensen och nu semestrar jag på en kristen camping på Öland. Och det är på många sätt underbart att få fyllas på i sin tro genom gudstjänster, undervisning och goda möten med människor. Ibland får jag för mig att jag skulle vilja stanna tiden och vara kvar i den här typen av miljö för alltid.
Några andra som nog ville stanna tiden var lärjungarna Petrus, Jakob och Johannes som Jesus tagit med sig upp på det berg som kallas för förklaringsberget. Där på berget fick de se Jesu ansikte förvandlas och hans kläder bli vita och lysande. Och plötsligt var både Mose och Elia, de stora gudsmännen från forna tider, där tillsammans med dem. De kunde knappt tro sina ögon.
Även om det inte tillhör vanligheterna att få vara med om något sådant här så är det ändå många som varit med om de där ögonblicken. När vi anar något av det himmelska. När Guds närvaro känns påtaglig och nära. Lärjungarna var hänförda av det som utspelade sig framför dem. De ville hålla kvar detta ögonblick. Därför erbjöd sig Petrus snabbt att bygga tre hyddor så att de skulle kunna stanna där på berget. Det sista han ville var nog att gå tillbaka till den grå vardagen. Men medan Petrus talade sänkte sig ett moln över dem och ur molnet talade Guds röst: Detta är min son, den utvalde. Lyssna på honom. Och dessa ord fortsätter att eka genom evigheten. Vad innebär det egentligen att lyssna på Jesus i dag? Ja egentligen samma sak som det gjorde då. Att lyssna till det han säger genom sina ord och genom sitt liv och ge sitt gensvar på det. Det handlar helt enkelt om att följa honom mitt i det som är ens vardag.
Jag mötte en person för ett tag sen som beskrev sitt kristna liv som att det endast består i att hon går till kyrkan på söndagarna. I övrigt lever hon nästan som om Gud inte fanns. Och det finns något väldigt sorgligt i det där. För det kristna livet är så mycket mer. Vi är del av en större verklighet än det vi ser med blotta ögat. När vi öppnar oss för honom i våra liv vill han ta oss med på vägar vi kanske inte tidigare har sett. Det är samma värld jag rör mig i men världen förändras när min blick förändras. När lärjungarna gick ner för berget, tillbaka till det vanliga livet, var det med en ny insikt om vem det var som gick vid deras sida. En insikt som förvandlade deras syn på det som var deras värld.
Det står att när de kom ner möttes de av en stor skara människor, där flera var i nöd. Jesus stannade, grep in och gav människor nytt hopp. Vi lever i en tid när det finns mycket hopplöshet. Inte bara långt borta utan också nära. Och även om det är fantastiskt och viktigt med tider när vi får ta emot och fylla på i våra egna liv så behöver det också finnas tider när vi får ge vidare av de vi fått till andra. Det är en förutsättning för att flödet ska vara friskt.
Semestertiden är en bra tid för att ta ett steg tillbaka och fundera över sitt liv. Vad innebär det för mig att lyssna till Jesus? Hur ser in- och utflödena ut i mitt liv? Vem eller vilka finns i min vardag där jag skulle kunna få vara med och göra skillnad? Kanske kan jag regelbundet höra av mig till någon jag vet sitter ensam, kanske kan jag be för och engagera mig i den strulige scouten i scoutgruppen, kanske kan jag bjuda hem och lära känna någon som är ny i vårt land. Och i alla tider har människor gjort insikten att det är när man ger som man får. Det är också så man växer i sin tro.
Livet med Jesus kommer inte alltid vara himlastormande. Ljusskenet försvann där på berget, och förfäderna likaså. Men kvar finns Jesus. Han som är med oss alla dagar. Och det är det som gör hela skillnaden. Låt oss lyssna på honom!
Carin Dernulf, generalsekreterare för Equmenia
