Som kristen turist på grekiska ön Patmos måste jag förstås besöka grottan där evangelisten Johannes fick sin uppenbarelse, och fira söndagsgudstjänt i kapellet där den inryms. Upplevelsen blir nästan som jag trodde. Nästan.
Timme ut och timme in sjunger en handfull män underskönt liturgiskt, medan vaxljusen flämtar och luften fylls av rökelse. Det hade jag förutsett, men inte att sångarna skulle vara klädda i sportskor och T-shirts. Och var är turisterna? Pilgrimerna är förstås många, men jag tycks vara ensam om att inte komma från Grekland.
Medan liturgierna pågår anländer gudstjänstfirarna i sin egen takt. De tar sitt personliga varv runt kapellet, kysser ikoner och tänder ljus. Det stör inte. Tvärtom utstrålas den där tilliten till riten som jag avundas både romersk-katolska och ortodoxa kyrkor.
Riter gestaltas förstås av människor, men de urholkas inte av körens jeansklädsel eller gudstjänstdeltagarnas spring. Tvärtom. Det blir bara desto tydligare att riten osynligt pågår oavsett mig, oavsett oss.
Vi är välkomna att delta sådana vi är. Råkar jag hosta gör det inget. Det går bra både att ta en tupplur och gråta tyst. Den grånade prästen har utstrålningen hos någon som kan sitt uppdrag, har rutin, litar på sig själv och tänker göra tjänst efter bästa förmåga den här gången också. Ingen skenhelighet, ingen nonchalans. Skulle jag kunna gå till den människan med mina sorger? Tveklöst.
Vissa av liturgins ord känner jag igen. Anthropos – människa. Pneuma – Ande. Jag identifierar kyrie eleison och halleluja och förstår när evangeliet läses. Jag är en främling, och jag är med.
Traditionen exkluderar inte, tvärtom. Och den bevaras inte för att ”kristna är förstockade och avskyr förändring”. Meningen med kristen tradition är att vi ska känna igenom oss någotsånär, oavsett plats och tid.
Vad liturgerna har på sig spelar ingen avgörande roll. Hur intensivt de personligen tror på Gud eller inte just denna söndag, är faktiskt inte heller primärt. Däremot måste de kunna sin sång, oavsett vad de har på fötterna. De sjunger inte för att de tror, de tror för att de sjunger.
Oförtröttligen hela förmiddagen, sjunger de åt mig som inte kan. Det går inte att slita sig. Jag vill att det aldrig tar slut. ”Tänk”, tänker jag, ”om vi i Sverige också hade så här starka gudstjänster”!
Ja, tänk. Men min egen kyrka har andra metoder, andra brister, andra tillgångar. Allt görs inte alltid bättre någon annanstans. Så länge främlingen som kommer med öppet hjärta får ett ledljus genom riten – kyrie, gloria, Ordet, måltiden, evangeliet – då är vi där vi ska vara. För en stund står vi i lågan.
