Häromdagen frågade jag några kristna vänner om de hade koll på sitt dopdatum, men ingen av de jag frågade visste vilket datum de blivit döpta. Och kanske är det inte datumet som är det viktiga, men jag funderar ändå på om det faktum att vi inte vet säger något mer. Att dopet och vad det innebär för våra liv är något vi alltför sällan pratar om.
Dopet är något som praktiserats i kristendomen i alla tider. Det beskrivs i bibeln hur människor kom till tro och lät döpa sig, bara sådär med en gång. Ändå har vi lätt att tänka att om man ska låta döpa sig ska man ha kommit en bit på vägen. När man har samlat på sig ett visst mått kunskap och lever ett tillräckligt bra liv, då är det dags. Men dopet sker där vi är i livet när Jesus kallar på oss. Inte där vi tycker att vi borde vara. Dopet är inget examensbevis. Det är början på en resa.
I söndagens text talar Johannes Döparen om att det dop han döper med är ett omvändelsedop, men att den som kommer efter honom, Jesus, ska döpa med helig ande och eld.
Och det här är spännande. Som döpt in i Kristus är den kristne kallad att gestalta Jesu liv i världen. Det är ett helt omöjligt projekt om inte Anden kommer till vår hjälp.
Därför innehöll dopakten ända från början ett avgörande moment när människan steg upp ur dopgraven, nämligen handpåläggningen med bön om uppfyllelsen av Anden. Utan Andens kraft klarar inte människan att leva det nya liv hon döpts in i. Det handlar inte om vår förmåga utan om hans.
Att låta döpa sig går att jämföra med att ta steget att gifta sig. I dopet visar man precis som i vigselakten sig själv, Gud och världen att "det här vill jag satsa på". Och inte bara det, utan man vill överlåta sig själv till den andre.
I dopet förenas vi med Kristus och blir ett med honom. Vi bekräftar att vi vill följa honom och leva i relation med honom. Och samtidigt så handlar inte dopet först och främst om att vi har bekänt oss till honom utan att han har bekänt sig till oss.
Därför är det så viktigt att vi återvänder till vårt dop, att vi tar nytt avstamp där, i det faktum att Gud har sagt sitt oåterkalleliga ja till oss.
Det kan komma tider när vi tycker att vår tro är svag, när vi funderar på om vi verkligen tillhör honom. Inre erfarenheter kan ibland vara lätta att tvivla på. Tänk om jag bara inbillade mig? Men det går inte att tänka att det bara är en inbillning att man är döpt. Vårt dop har ett datum och har bevittnats av fler än oss själva. Dopet är helt enkelt något som ingen kan ta ifrån oss.
Att leva i sitt dop är en gåva. I dopet har jag överlämnat mig åt någon som avstod från allt för att vinna min kärlek. Men att leva i sitt dop är också en kallelse. Följ mig! säger Jesus. Och det är ett val vi gör dagligen.
Att i glädje och sorg, medgång och motgång slå följe med honom som har lovat vara med oss alla dagar till tidens slut.
