Frö till vänskap i varje möte

Vissa dagar, den här tiden på året, värmer solen samtidigt som det blåser hårt. Vinden tar med sig kronblad från blommande träd, luften fylls av dem, de dansar överallt som i ett flyktigt ljust regn. "Heligt väder" brukar jag kalla det för det är så det känns.

Det är den där tiden när allt och alla tycks kunna tala med varandra utan hinder. Berusade av försommar vänder vi oss kanske till främlingen på bussen som om hon vore en vän. Ivern att prata med någon vinner över blygheten.

I varje människa jag möter­ finns fröet till en vänskap som skulle kunna växa, och den livslånga vännen förblir på ett sätt alltid främmande. Jag kommer aldrig att veta vad som rör sig i henne och hon vet inte allt om mig.

Inte ens mig själv känner jag på djupet. Xenos, främlingen, är inte en stackare som vi kristna måste hjälpa och förändra tills hon blir som vi. Xenos är du och jag.

Kommer vi ihåg det – att vi djupast sett förblir främlingar för varandra och oss själva och pilgrimer i världen, på väg mot ett mål bortom den – då blir det lättare att bygga gemenskap i Kristus, eller åtminstone mindre svårt.

Om främlingen har Samuel Rubenson skrivit en av de bästa kristna betraktelserna jag läst. Den publicerades i tidskriften Pilgrim nummer tre 2010, i ett temanummer om Abraham. ”Orden i Matteusevangeliet handlar inte längre om att övervinna rädslan för främlingen utan om att vara snäll mot den det är synd om”, konstaterar Rubenson. ”Uppmaningen till församlingen att bjuda in och dela sitt bröd med främlingen, den utomstående, syns inte längre”. ”Vi tvingar de udda att bli lika, att vara som andra eller tas om hand av dem”.

Hans text presenterar inga lösningar på främlingsskapets paradox och dilemma. I stället bjuder den in mig att tänka själv, och den hjälper mig i mötet med andra – antingen de nu är nyanlända flyktingar, okända på stan, arbetskamrater, grannar, vänner och bekanta eller mina egna närmaste.

Den ställer inte tillrätta eller ger säkra svar, men den talar sanning och den går att använda.

För mig som reflekterande kristen har inte bara denna­ text i Pilgrim haft omätlig betydelse, utan tidskriften över huvud taget. Vi lever i en tid av dån och larm, höga hastigheter och snabba cash. Debattklimatet är upp­skruvat och kändisskap smäller högre än visdom om människor ska fås att lyssna. Därför känns det så extra viktigt­ med röster som talar i ett annat tempo, lugnt, lågt och klart. Andens vind blåser inte bara genom de blommande träden, ibland blåser den också genom texter.