Sverige-Israel, äntligen hemma

Jag har ofta skrivit och talat om de ärr i själ och hjärta som min tid i den extrem-kommunistiska "68-rörelsen" lämnade, åren 1967–1973. Ännu kan jag höra ropet "vi ska hänga borgarna i deras tarmar" i min skalle – och ändå var jag med i en förhållandevis moderat del av yttersta vänstern.

Men det finns en sida av saken som jag därefter aldrig har kunnat förmå mig att beröra: Min relation till de anti-israeliska rörelserna inom 68-vänstern. Det finns något overkligt över hela händelseförloppet. Ändå hände det.

Ända sedan barnsben kände jag mig anknuten­ till det judiska­ folket. Som tonåring slukade jag böcker av Isaac Singer. Jag gifte mig med en judinna. Hennes familj var flyktingar från Ukraina- Österrike-Ungern-Italien. Därigenom lärde jag känna en del av de många judar som efter nazisternas läger hamnade i Malmö. De hade nummer från lägren intatuerade på sina armar.

Jag lärde mig tala lite jiddish, att spela och sjunga jiddish-sånger. 1966 åkte vi på bröllopsresa till Israel.­ Besökte nya hustruns nära släktingar på kibbutz­ vid Gennesaret. Det var skottlossning varje natt. Det viskades om att en av hustruns farbröder i Israel var hög militär. Jag kände stolthet över detta.

Så plötsligt hände det. Sannolikt var det någon gång 1969 – 1970. Plötsligt deltog jag i möten där man skanderade slagordet ”krossa sionisterna” och avfattade resolutioner om ”krossa Israel”.

Vad jag kan minnas var jag inte särskilt aktivistisk eller högljudd i denna fråga. Men två saker har till denna dag plågat mig.

1. Jag översatte en palestinsk hyllningsskrift om PFLP från engelska till svenska. PFLP var och är en självklart judehatande terrororganisation.

2. Den palestinska terrororganisation Svarta­ september mördade den 5 september 1972 elva israeliska­ idrottsmän under de olympiska spelen i München. Trots att jag redan då betraktade en del av "kamraterna" i svensk vänster som antisemiter­ och judehatare valde jag "av politiska skäl" att inte delta i en sympatidemonstration för de elva mördade­ idrottsmännen från Israel.

Det definitiva slutet för min dubbla relation till de palestinska ”befrielseorganisationerna” kom våren 1979. En kolsvart natt intervjuade jag palestiniernas dåvarande ledare Yassir Arafat uppe i bergen utanför Beirut.

Efter detta samtal tappade jag även de sista resterna­ av mina tidigare förhoppningar om den palestinska­ ledningen. Från detta ögonblick kunde jag inte längre tro på vad de sade.

Sedan dess har jag varit en i stort sett passiv Israelvän.­ Men nu är det slut med den passiviteten.

Häromdagen valdes Lars Adaktusson till ny ordförande i Vänskapsförbundet (tidigare Samfundet) Sverige – Israel. I dag skickar jag in mitt önskemål att bli medlem. Det känns som ett ”äntligen”.

(Men ändå: Hur kunde jag? Jag tror jag måste återkomma till den frågan.)