På söndag är det palmsöndagen, den dag som inleder stilla veckan som leder oss fram till påsken. Jag vet inte hur medvetna människor i dag är om att veckan vi nu går in i kallas för stilla veckan, men en hel del skulle nog behöva en vecka av stillhet av mer än en anledning. För ganska många snurrar livet på i en väldig fart och min känsla är att människor oavsett ålder upplever det så. Och man kan ju fundera på vad det där står för.
Jag pratade med en person som sa att hon uppskattar påsktiden mer än jultiden eftersom julen ofta är så stressig med allt som ska hinnas med, medan påsken är betydligt lugnare. Under påsken kan man ligga på soffan och äta godis och kolla på film, som hon uttryckte det. Och påsken kan stanna vid det. Den kan gå mer eller mindre obemärkt förbi. Ibland också för oss som kallar oss kristna. Men samtidigt är det som hände under stilla veckan det viktigaste i hela världshistorien, och inte bara för världen i stort utan för ditt liv och mitt.
Förväntningarna låg i luften den där dagen som Jesus red in i Jerusalem. I gränderna runt templet trängdes folk som kommit till Jerusalem för att fira den judiska påsken.
Folket hade länge längtat efter att Messias skulle komma, kungen som skulle befria dem från romarna och ställa allt till rätta igen. Men Jesus visste att hans uppdrag var ett annat. Han kom med ett annat rike, ett rike som djupast sett var svaret på deras längtan.
Redan på avstånd såg Jesus myllret av människor. Och där han kom ridande på åsnan lät han sig för första gången offentligt hyllas som kung. Folket jublade och viftade med palmblad. Men problemet med palmblad är att de vissnar fort. Jesus visste att hyllningarna snart skulle tystna. Evangelisten Lukas berättar faktiskt hur han mitt i all glädje grät när han närmade sig Jerusalem och sa: Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid.
Och jag kan inte låta bli att tänka på oss i vår tid. Så upptagna av allt vi tror vi måste äga, uppleva och vara. Det behöver ju inte vara dåliga saker i sig. Att längta efter det goda i livet är gott. Men ytterst sett tror jag att det pekar på vår längtan efter något mer. Något som består när allt annat förgår. För hur det än är så kan den där känslan av tomhet komma krypande där vi sitter i våra soffor och äter påskgodis. Och kanske är det en indikation på att vi satsat på fel häst trots allt.
Att vi någonstans glömde mannen på åsnan. Tänk om vi ändå hade förstått. Men i den där tomheten som jag tror att vi alla någon gång har upplevt så söker han oss. Han som vet att det som verkligen kan mätta vår längtan finns att söka någon annanstans. Sök det du söker men inte där du söker det, sa Augustinus för längesedan. De orden har något att säga oss även i dag.
Jag tror inte att Jesus tårar när han såg ut över Jerusalem, eller när han ser på oss i vår tid, handlar om besvikelse eller ilska. I stället tror jag att det handlar om hans enorma kärlek till oss var och en. Påsken är ett bevis på den kärleken. Trots att han visste att människorna skulle vända honom ryggen, trots att han visste vad som väntade honom, red han in i staden. Vi vet inte vad som fick honom att orka. Vi vet bara att han var buren av den kärlek som han kom för att berätta om.
Den kärlek som också vill bära dig och mig genom livets dagar och nätter. Och när vi nu går in i stilla veckan, ta dig tid att stanna upp. Lev med i påskens händelser. Jag tror att det är en hjälp för att hitta det som faktiskt ger oss verklig frid.
