Göran Skytte: Varför klagar kristna på tomma kyrkor?

I söndags, 12 mars, firade jag mässa i Burås kyrka i centrala Göteborg. Har aldrig varit där tidigare.

Tjugo minuter i tio var bänkarna tomma. Några minuter­ före klockan tio vällde folket in. När klockorna ringde klockan tio var kyrkan full. Varför klagar vi?

Det praktiskt taget kryllade av småbarn. Och deras unga föräldrar. Och tonåringar. Och "unga vuxna". Samt naturligtvis en del sådana som jag, till åldern något "äldre". Varför klagar vi?

Mässan följde svenska kyrkans liturgi. Präster och diakon i ornat. Traditionell bibelläsning. Syndabekännelsen. Lång fin predikan om Bibelns ord. Lång kö fram till kommunionen (det vi kallar nattvarden). Välsignelse. Stora korstecken. (Dock mindre psalmsång, mera jubelsång.) Varför klagar vi?

Efter två timmars paus är det min tur. Jag talar drygt en timme om Bibeln. Det går inte att förstå Bibeln på egen hand. Vi måste ha vägvisare som leder oss, visar alternativa­ vägar. Vi måste försöka förstå det som är svårt, inte ta avstånd från det. Alla tycks lyssna uppmärksamt. Varför klagar vi?

Jag talar om min senaste bok "Förklaringsboken – svåra ställen i Bibeln". Typ: när Judas Iskariot gav Jesus dödskyssen, då svarade Jesus med att säga: "Judas, min vän." Cirka 130 personer lyssnar i fem kvart, engagerat, denna första vårsöndag. Varför klagar vi?

Det är naturligtvis inte så här överallt. På en del håll står kyrkorna tomma. Det är inte konstigt – många av dem är byggda i trakter som idag är avfolkade.

En annan förklaring till varför många idag inte går i kyrkan: De har varit där förut. De går inte i kyrkan därför att många av kyrkorna inte känns relevanta. Det är jippo på jippo, tangodans framför altaret, prästen som klär sig i griskläder när han ska illustrera den förlorade sonen, präster och pastorer som anser att de har rätt ”som alla andra” att ha ”ledigt” under påsken. Och så vidare, i all oändlighet.

Allt sådant gör många i kyrkligheten bedrövade, ibland passiva. De börjar klaga. Och en del flyr. Andra vänder uppgivet ryggen åt kyrkligheten i Sverige. Men glömmer då allt som är bra, allt som fyller kyrkor runt hela landet, söndag efter söndag.

Låt oss jämföra. Hur många kommer till ett enstaka fackföreningsmöte? Ett enstaka politiskt möte?

Svar: En bråkdel jämfört med de många som går i kyrkan, sitter i bibelstudiegrupper, deltar på frivillig bas i kyrkans och församlingens arbete.

Fackföreningsfolk och politiker har anledning att bli gröna av avund. De samlar tio när kyrkan samlar hundra. De kan bara drömma om att deras möten skulle dra lika stort antal besökare som kyrkorna. Endast på första maj. Och knappt ens då.

Så – varför klagar vi? När vi egentligen lever i en på flera sätt andlig och andligt sökande tid.

Jag kommer att ägna några av mina kommande kolumner här på Dagen åt denna fråga.