Över 1,5 miljoner människor är på flykt från världens yngsta nation. Vi hör inte så mycket om krisen eftersom få av de tusentals flyktingar som dagligen korsar gränsen mellan Sydsudan och Uganda hamnar på våra breddgrader. Omfattningen har skapat en av de snabbast växande humanitära kriserna i modern historia.
Hittills har Uganda tagit emot 700 000 flyktingar. En stor skillnad mot flyktingkrisen i Syrien är att 86 procent av de som flyr är kvinnor och barn. De vittnar om grymheter bortom mänskligt förstånd. Masskjutningar och sexuellt våld tvingar dem att lämna sina hem och fly. För att få lämna Sydsudan tvingas de betala tull – att bli våldtagen. Bakom sig lämnar de sina bröder och fäder utan vetskap om de lever eller dör. Framför dem väntar en osäker tillvaro i flyktingläger med akut brist på vatten, mat och tak över huvudet.
Läs också: Svältkatastrof hotar Sudsudan efter blodiga inbördeskriget
Mitt i denna katastrof inför Sydsudan en kraftig höjning av avgiften för biståndsarbetares arbetstillstånd – från 100 dollar till 10 000 dollar. Makten i Juba drar sig inte för att sko sig på människors lidande. Det här är inte första gången man försöker sig på något liknande men det mest troliga är att de kommer att få backa, eftersom länder som Kenya och Uganda kommer utöva påtryckningar – eller helt enkelt hota att dra tillbaka sina biståndsarbetare.
Även om krisen är många mil bort geografiskt sett kommer den närmare när jag på Facebook ser en väns vän, född i Sydsudan, berätta om sin uppväxt. När han är nio år attackerar araber hans hemby. Ett år senare leder våldsamheter till att han måste fly hemifrån. Skolgången tillbringas under ett träd och så fort den är avslutad inleds den obligatoriska militärträningen.
Under konflikterna mellan det som senare skulle bli Sudan och Sydsudan bor han sex år i ett flyktingläger som återkommande attackeras och bränns ned. Tio år senare är det nya landet fött och framtidstro spirar – tills gatorna i huvudstaden fylls av döda kroppar i Jubakrisen 2013. Kris följer på kris och idag råder svält.
Hur påverkas man av att under sin uppväxt aldrig ha upplevt trygghet, fred och mänskliga rättigheter? Och hur kan vi i Sverige, med 200 år av fred, trygghetssystem och diskrimineringsombudsman, förstå vad barnen i Sydsudan har gått och går igenom? Mannen som skrev inlägget på Facebook arbetar idag med bistånd. Som många andra drivs han av en obändig beslutsamhet att bygga ett bättre land – och fred. Det är omöjligt att inte bli berörd av förmågan att i bokstavligen dödsskuggans dal finna framtidstro.
Nyligen larmade FN att så många som 1,4 miljoner barn riskerar att svälta ihjäl i år i Nigeria, Sydsudan, Somalia och Jemen. 20 miljoner riskerar att drabbas av svält. 20 miljoner. Det är alldeles för lätt att glömma att det bakom avtrubbande siffror gömmer sig människor som du och jag. Men vi får inte glömma det. Inte nu när vi behöver minnas det som bäst.
