I dag frågar vi ett antal kvinnor vad de drömmer om. Svaren varierar. Det är just det som är poängen. Kvinnor är inte och har aldrig varit en grupp med en enda dröm. Men det är slående att ingen av de kvinnor vi frågat drömmer om en värld där de äntligen slipper sådant som barn- och familjeliv, så att de helhjärtat kan ägna sig åt karriären. Däremot syns en längtan efter egen makt att förverkliga drömmar.
Det svenska jämställdhetsarbetet innebär dessvärre för lite av egen makt och alltför ofta krav på anpassning och till och med tvång. Kraven ställs inte alls bara på män, utan lika mycket – kanske mer – på kvinnor. En kvinna som inte väljer att prioritera karriären ses som svag, kanske till och med som en könsförrädare. Allt mäts mot en norm som slår fast att riktigt självförverkligande bara kan ske på arbetsmarknaden och framgång bara kan mätas i pengar. Ska man tala med modernt språk skulle man kunna säga att synen på jämställdhet utgår från en manlig norm.
Jag ser spåren i mitt eget liv. När jag planerat min mammaledighet har jag tvingats förhålla mig till en norm som håller det för självklart att jag helst ska vara borta från arbetsmarknaden i minsta möjliga mån och förlora så lite ekonomiskt på det som möjligt. Jämställdhetskampen har, med de premisserna, kommit att handla om att kvinnor behöver dras från hemmet/barnen tidigare för att inte halka efter männen ekonomiskt.
Tanken att man istället ska uppvärdera föräldraskap i samhället, genom förändrade skatteregler, pensionsregler och försäkringsalternativ ses som bakåtsträvande, och företag som främjar flexibilitet för att kunna kombinera flera val är allt för få.
I botten ligger ett förakt för det som traditionellt varit kvinnliga göromål. Alla försök till jämställdhetsförslag verkar i stället gå ut på att det som varit norm för män måste bli norm för kvinnor. Bara det traditionellt manliga har hög status. Har vi då verkligen lyckats i vår strävan efter jämställdhet?
Att kvinnor och män ska ha samma politiska och materiella rättigheter är självklart men tänk om fokus också kunde ligga på kvinnors och även mäns frihet att välja.
De valen innehåller kanske ett tydligt karriärspår, en familjestyrd tillvaro eller varför inte både och? Det sistnämnda är kanske det svåraste att hitta lösningar på. För enligt den normen som härskat hittills så måste man välja.
I ett land där jämställdheten står högst på agendan och där vi har en feministisk regering skulle jag vilja att friheten att välja hur man vill inrätta sitt liv värderades högre oavsett vad som traditionellt ansetts vara manligt eller kvinnligt. Jag som kvinna vet vad som fungerar bäst för mig och det är dessa val som jag vill stöttas i. För om jämställdhetsarbetet bara eftersträvar att nå manlig status då har politik, samhälle, kyrka, ja vi alla, misslyckats.
