I söndagens evangelietext möter vi Jesus och lärjungarna på väg till påskhögtiden i Jerusalem. Jesus går mot sitt lidande och sin död. Han är medveten om att detta är hans uppdrag. Några som inte är lika medvetna är lärjungarna. Trots att han går där på vägen och talar med dem om vad som väntar honom verkar de inte kunna ta in vad han säger.
I stället är de upptagna med att fundera på sig själva. Sina egna positioner, vilken status de har i förhållande till varandra, vem som har mest makt helt enkelt. I sammanhanget känns det helt absurt. Men samtidigt är deras funderingar djupt mänskliga. Mänskligt tänkande uppehåller sig gärna vid makt, inflytande och position.
Lärjungarnas sätt att tänka står i stark kontrast till Jesu självutgivande kärlek. Hos honom finns inte ett spår av uppåtsträvan och prestige. Och kanske är det därför det finns ett sådant drag av frihet runt Jesus. En frihet från maktbegär som grundar sig i hans trygghet som Faderns älskade son.
Han vet att han är älskad, oavsett position och status. Därför kan han stiga ner till de lägsta platserna. Därför kan han till och med utstå hån och förakt, för han vet vems han är.
När jag har funderat på varför makt och positioner är så viktigt för oss människor så tänker jag att det djupast sett handlar om att bli sedd. Jag tror inte att det är en slump att flera framgångsrika personer berättat om en barndom där de inte upplevde sig sedda. Att mycket i deras strävan handlat om att bli någon. Att ha en plats.
Men den djupaste sanningen om våra liv är, att så är det redan. Oavsett vår status i människors ögon är vi är sedda och älskade av honom som sände sin son till världen för att ge oss liv. Ibland undrar jag vad som skulle hända om vi verkligen tog in det. På riktigt. Jag läste någonstans: ”Det enda botemedlet mot kärleken till makten är kärlekens makt.”
Det är utifrån den grunden som Jesus säger till lärjungarna i den här texten: "Ni vet att härskarna är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er ska vara de andras tjänare". Hans ord är främmande för vår kultur och människans natur. Men Jesus sa inte bara att det var så. Han visade det med sitt eget liv. Vi tror ofta att det handlar om att armbåga sig fram. Men det är när vi ödmjukar oss som vi upphöjs. Guds rike är ett annorlunda rike, där de sista blir de första, där det svaga blir starkt och där makt är att tjäna.
En kväll, strax innan Jesu skulle gå in i sitt lidande knöt han en handduk runt midjan som en tjänare och började tvätta lärjungarnas fötter. Han som är Guds son gjorde det som lärjungarna inte hade haft en tanke på att göra mot varandra. Jesus sa: "Jag har gett er ett exempel för att ni skall göra som jag har gjort med er."
Och det är också här det måste börja. För att ge måste jag först själv ta emot det han har att ge. För att kunna älska måste jag ta in att jag är den älskade. Där finns kraften till att vandra i hans fotspår och betjäna de människor jag möter på min väg. Jesus Kristus dra mig till dig, så att jag förstår med hjärtat att du älskar mig.
