Göran Skytte: Ska vi ge pengar till tiggare?

Observera att denna artikel publicerades 2017

Ska man ge pengar till tiggare? När ämnet kommer upp börjar folk skruva sig. De tillhör inte den kategori som spottar på tiggarna, sparkar på deras burkar. De är respektabla. Men det är något som händer med dem när tiggeriet kommer på tal. De vrider sig, som maskar.

De säger (nästan) aldrig rent ut ”förbjud dem”, det vill säga tiggarna. I stället ger de sig in i allt mera snåriga resonemang. Som alla går ut på att ”någon annan” skall ”göra något”.

Jag avstår här från sarkasmer om att sitta hemma i egna miljonhemmet, dricka bourgogne och äta smalt (men lyxigt). (Jag tillhör ju själv denna skara på "Solsidan".) Men jag ser att deras prat är luft. Deras tal om "förändring" handlar om andra, inte om dem själva. Medan förändring och förvandling – för kristna – i hög grad handlar just om oss själva.

Det svenska systemet är på ett sätt – hittills - fast och stabilt. Men i vissa avseenden börjar det likna en så kallad Potemkin-kuliss. Man bygger papperskulisser vars framsida glimmar av falskt guld, på kulissernas baksida råder ökad fattigdom, arbetslöshet, utsatthet – och också, numera, organiserad kriminalitet.

Nu råkar det vara så att jag länge fått se delar av denna baksida. Jag råkar tala språk som också rumäner – romer eller inte – ofta talar. Italienska och spanska. Deras språkkunskaper beror ofta på att de i åratal suttit och tiggt på italienska och spanska gator.

Jag vågar säga att i flera sådana fall har jag kommit individer nära, eller mycket nära. Vi kan – på ett gemensamt språk – tala med varandra, italienska eller spanska. Och då händer märkliga ting. Man blir ofta genuint intresserade av varandra.

I flera fall är jag numera involverad i deras, och deras familjers, liv. I några fall har det blivit nästan dagliga relationer. Jag talar om månader och år.

Är jag naiv? Kanske, ibland. Men inte idiot-naiv. Till exempel ger jag ekonomiskt bidrag nästan enbart till kvinnor – all erfarenhet från fattiga länder visar att kvinnor generellt är bättre förvaltare än män. (Fråga Percy Barnevik!)

Men jag ger naturligtvis inte till alla kvinnor som tigger. Det finns de som är aggressiva, anklagar med klagande röst, pekar på en tjuga och begär en hundralapp. De får som regel ingenting.

Dem jag kommer i nära kontakt med är utan undantag kristna. Ofta har de en liten Jesus-ikon instoppad i kläderna. Eftersom de vanligen tillhör ortodoxa kyrkan gör de sina små korstecken med tre fingrar som rör vid varandra: tummen, pekfingret, långfingret. Treenigheten.

Min närmaste heter Diana, 18½ år gammal, gift, mor till en liten son, 2 år, som är kvar i Rumänien. Hon sitter utanför min ICA-butik, åtta timmar om dagen, i alla väder. Vi talar med varandra nästan varje dag, ofta länge, på spanska.