I Tjeckien sprids just nu rykten om Sverige som ett land där folk lär sig skjuta eftersom vi inte törs gå ut annars. Människor som lever i verkligt våldsamma och farliga delar av världen och känner till Sverige, skrattar förstås halvt ihjäl sig åt denna lögnaktiga överdrift.
Det är inte första gången. Vid ett tillfälle skulle en svensk ta en brasiliansk vän till Rosengård i Malmö. För gästen från Rio presenterades Rosengård som svårt nedgånget och våldsamt, ”som en favela”. När Rosengårds tämligen välordnade verklighet frontalkrockade med denna skräckbild skrattade brasilianaren tills tårarna rann. ”Alltså ni svenskar. Ni vet verkligen ingenting. Framför allt vet ni inte hur bra ni har det.”
Jag tänkte på detta, när jag berättade för en bekant uppåt landet att en av mina söner just hade spelat bortamatch i pojkfotboll i Rosengård. Detta möttes av skräckslagen häpnad: ”Spelade de fotboll DÄR?” Följdfråga: ”Och ni tog er dit med BIL? Ni vågade ställa bilen I ROSENGÅRD?”
Sagt av en person som aldrig satt sin fot i Rosengård, en stadsdel vars problem inte ska bagatelliseras, men tro mig, det går att vara där. Rosengårds mestadels genomtrevliga invånare plågas av sorger och problem men Rosengård är inte helvetet på jorden. Många av oss svenskar behöver öva oss på att begripa både detta och annat.
Vi måste göra något åt vår oförmåga att se proportioner. Hålls svenska demonstranter inburade av polis ett par timmar, då är det ”som i Guantanamo”. Socialdemokratins Sverige påstås ha varit ”som i DDR”, men säg det inte till någon som flydde till friheten här från DDR-diktaturen, du riskerar en utskällning.
Om en svensk känner sig otrygg, då måste vi sluta jämställa detta med den värsta faktiska otryggheten i världen. Vi måste sluta vara dramadrottningar och vårda bilden av svenskar som sakliga och sanningsenliga.
Att allt fler i Sverige lär sig skjuta för att värna sin trygghet är helt enkelt inte alls sant. Lögnen i sig upprör förstås – bland Guds tio budord finns som bekant budet att inte ljuga. Än värre är det att verkligt hårt utsatta människors erfarenheter förminskas. Det berövar oss möjligheten att se och älska vår nästa.
Om vi svenskar ständigt inbillar oss själva och varandra att läget här är mycket värre på en global skala än vad det är i själva verket, då går vår förmåga till inlevelse förlorad. Betraktas Rosengård som en favela, anser vi att vi har haft det som i DDR eller i Guantanamo, då tappar vi förståelsen för favelan, DDR, Guantanamo. Vi måste kort sagt skärpa oss.
