Trettonhelgen står för dörren! För något år sedan läste jag en artikel i Aftonbladet där man frågade sig vad det egentligen är vi firar den här helgen. Det stod: "Nu är det tid för guld, rökelse och myrra. Trettonhelgen är här och i morgon kommer de vise männen. Men är det egentligen någon som bryr sig?"
Och för många är kanske trettonhelgen inte mycket mer än en bonusledighet med revy från någon utomhusteater på tv. Men det vi firar under denna helg har något viktigt att säga oss såhär i början av ett nytt år.
Trettondagen kallas också epifania, vilket betyder uppenbarelse. Det handlar om hur det uppenbaras för de vise männen att det lilla barnet i Betlehem är Guds son. Att det är honom de söker. Vi vet inte säkert varifrån de vise männen kom eller hur många de var, och det kanske inte spelar så stor roll.
Det viktiga är att de var sökare, på en resa för att förstå mer. Och det är just det som gör att jag tycker att den här helgen har något viktigt att säga oss.
Ofta hör man att svenskarna är ett av de mest sekulariserade folken i världen och att det närmaste religion vi kommer i vårt land är sport. Jag pratade med en kompis som varit på en hockeymatch i mellandagarna och han beskrev det närmast som en religiös upplevelse med ritualer och hängivenhet.
Men kanske är steget inte så långt. Djupast sett är kanske även detta ett uttryck för den längtan och det sökande som jag tror finns hos varje människa. En längtan efter samhörighet och att få ge sig hän. En längtan efter att hitta hem.
Vårt land är mer besläktat med de vise männen och deras sökande än vad vi kanske vet. Kronorna i vårt hockeylandslag Tre Kronor är från början symboler för de vise männen, de tre konungarna.
Och visst är det intressant att det som i olika sammanhang är Sveriges varumärke i världen, de tre kronorna, från början handlade om några sökare som följde en stjärna och fann en kung.
Vi står i början av ett nytt år. Det är på många sätt en tid att stanna upp och se över sitt liv. Vart är jag på väg? Hur ser mina prioriteringar ut? Vem är det jag vill följa i mitt liv? Att följa Jesus Kristus, han som är morgonstjärnan, är att ge sig ut på en spännande resa.
Man kan naturligtvis sitta kvar i sin tv-soffa och få ett helt okej liv. Men tänk att i stället få göra som de vise männen och ge sig iväg och hitta det man söker, och mer därtill. Både för sin egen skull och andras.
Stjärnan skulle visa dem vägen och så länge de följde den skulle de hitta rätt. Och jag tänker att vi har något att lära av den tillit vi ser hos de vise männen.
Vi vet inte alltid vart vägen bär, men gång på gång får vi se upp till honom som är trons stjärna för vägledning. Och kanske finns det en poäng i just detta.
Om de vise männen hade haft en karta hade de kanske bara skyndat på mot målet. Men nu var de tvungna att hela tiden blicka upp för att hitta rätt. När vi lever beroende av honom vill han ge oss ljus för att ta nästa steg. Vi kanske inte ser hela bilden men vi får leva i tillit att han har våra dagar i sin hand.
