En av kvinnorna i den aktuella dokumentären om den prisbelönte gynekologen och kirurgen Denis Mukwege, som reparerar kvinnor utsatta för sexuellt våld i DR Kongo, följer med mig hem. Det är hon som berättar att hon blev så skadad av våldtäkten att väggen mellan ändtarmen och slidan gick sönder, och att hon visste att doktorn behövt röra vid hennes kiss och bajs för att kunna sy ihop henne. "Han gjorde allt för mig" konstaterar hon liksom förundrat och säger att det var efter det som hon kunde börja känna hopp och älska sig själv igen.
Våldtäktsoffer borde aldrig behöva skämmas för vad de har utsatts för, och de har självklart inget att be om förlåtelse för. Men den unga kvinnan följer med mig hem eftersom jag tänker att det finns något i hennes erfarenhet av helande som gäller oss alla: att det är först när någon har sett våra största sår, våra mest smärtsamma upplevelser och vår djupaste skam som vi har möjlighet att börja läka.
I sin bok ”Liv i gemenskap” skriver den tyske prästen, teologen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer om hur viktig bikten är i en kristen gemenskap: ”Det händer att kristna blir lämnade alldeles ensamma trots gemensam gudstjänst, gemensam bön och all slags arbetsgemenskap. Det slutgiltiga genombrottet till gemenskap blir inte av, eftersom de visserligen har gemenskap med varandra som troende, som fromma, men inte har det som ofromma och syndare.”
Men ändå är de allra flesta av oss så rädda för att bli övergivna i vårt allra mest sårbara att vi har blivit experter på att vika undan med blicken – både bildligt och bokstavligt. Är det därför konstnären Marina Abramovic får okända människor att gråta och köa i timmar enbart genom att erbjuda en plats mitt emot sig själv och titta den andre i ögonen i sitt omtalade verk "The artist is present"? Jag tror det. Hon gav det många längtar efter och saknar: en annan människas totalt närvarande och icke-dömande blick.
Varför lämnar vi varandra alldeles ensamma så ofta? Låt oss i stället bli mer som Doktor Mukwege – någon som inte viker undan med blicken, försöker reparera det som andra har trasat sönder och därför befriar från skam och ger hopp. Låt oss, som Dietrich Bonhoeffer förespråkar, våga berätta om och lyssna på varandras skuld och därmed ge befrielse. Men också: låt oss tro på att den dagen kommer då vi för alltid kommer att leva ansikte mot ansikte med Gud. Då ingen rädsla, sorg, död och plåga finns mer.
