Observera att den här krönikan publicerades 2016.
Alla helgons dag närmar sig och så även den från väst importerade helgen Halloween. Mitt digitala flöde har redan börjat fyllas av maskeradsnack och festinbjudningar. Jag har aldrig gillat Halloween och skräckteman men i år blir jag på något sätt extra äcklad av mördarteman, svärd, skelett och blod.
Med allt lidande som pågår runt omkring oss och över världen känns det som om det är fullt tillräckligt med verklighetens skräckscener.
Jag förstår att människor kan resonera precis tvärtom. Att det kan vara spännande att fly in i fiktionens värld i både filmer, böcker och på en Halloweenfest. Att veta att det tack och lov inte är på riktigt. Men min gräns är nådd.
För ett par veckor sedan skickade socialförvaltningen i Uppsala kommun ut inbjudningar till sin årliga personalfest. Temat denna gång var "Massakern" och på bilden syns en man i en mörk korridor med en machete i handen.
Det här är socionomer, kuratorer och handläggare som dagligen arbetar med socialt utsatta människor. I en del fall har dessa varit med om traumatiska händelser.
Det handlar om flyktingar som kanske varit nära döden, sett massakrer på nära håll eller sett en anhörig sablas ned av en kniv, ett svärd – eller för den delen en machete. Det övergår mitt förstånd hur man då väljer ett sådant tema.
Det är inte bara smaklöst. Jag blir nyfiken på den psykologiska processen bakom att ett sådant lättvindigt beslut fattas. När det framkom kritik via olika medier mot temat var de ansvariga förvånade. De hade inte reflekterat över det alls.
Kärnan i att så många ändå gillar skräckfilmer, våldsamma spel och omfamnar en högtid som Halloween kan vara att det avleder vår uppmärksamhet från det som vi egentligen är rädda för – det som nu dessutom krupit närmare. Krigen, våldsamheterna och döden.
Men jag tror att det är svårt att mota mörkret med mer mörker.
Jag kan tycka att det är dags att vi möter våra inre trauman eller rädslor genom att värna Alla helgons dag som inte bara en tid då vi minns de döda utan framför allt tänder ljusen som skingrar mörkret. Att vi söker efter ljuset i våra liv som kan driva bort rädslorna på insidan. Genom vår tro på Gud har vi också en förhoppning om en värld som lever efter Guds kärlek. Vår tro befriar oss inte från lidande, men vi lever i hoppet att i Kristus viker mörkret undan.
För ett år sedan skedde skolattacken i Trollhättan där en maskerad man med svärd och kniv gick till attack och tre människor miste livet. Med tanke på det och i solidaritet med alla de som upplevt verklig skräck tycker jag att vi kan ställa in Halloween i år. Det pågår till exempel ett folkmord i vår närhet. Det är inget som behöver firas.
