Jag somnade redan vid niotiden på kvällen. Det händer nästan aldrig, men jag kunde inte hålla ögonen öppna, tänkte att det berodde på min pollenallergi eller att jag kanske hade blivit lite förkyld. Vid ettiden på natten vaknade jag av att jag inte kunde andas. Panik. Jag gick ut på balkongen. Lite bättre. Men därefter stopp igen.
Jag tog av mig på överkroppen. Bättre. Men så sämre igen. Mitt hjärta började plötsligt slå snabbare, jag tyckte till och med att det syntes. Det släppte, lite grann. Jag kunde andas igen. Men så blev det stopp. Hade jag rökt för mycket? Nej, jag hade rökt mina tre cigaretter om dagen. Måste sluta. Jag letade efter min inhalator, drog in några gånger. Det hjälpte inte.
Jag lade mig på sängen igen, tog fram datorn. Det hela kanske berodde på att jag hade för mycket att göra? Lika bra att beta av checklistan. Men paniken spred sig på nytt. Jag steg upp igen. Ut på balkongen, igen.
Vad hade jag fått för åkomma? Var det början till stroke? Var det psykiskt? Skulle jag ta någon medicin? Jag fantiserade om att sticka in en isärskruvad kulspetspenna i strupen, så som man gör på film.
Plötsligt slog det mig. Jag agerade och reagerade på samma sätt som en pappa jag nyligen mötte i Libanon. Han hade flytt från jihadisters våld i Syrien, tillsammans med sin familj hade han tvingats lämna allt. Två av hans barn hade försvunnit under flykten. De hade inte hörts av på över två år. Han hade fått panikångest av traumat.
Den här familjens öde och andras började nu rullas upp. Jag kände in deras historier, deras skräck, rädsla och uppgivenhet.
Jag hade rest till Mellanöstern med europaparlamentarikern Lars Adaktusson och hans medarbetare. De kämpar tillsammans med ADFA (A Demand For Action), den människorättsorganisation jag är en del av, med att upplysa om och försöka stoppa folkmordet på assyrier/syrianer/kaldéer och andra kristna i Irak och Syrien.
Men nu var jag tillbaka i Sverige och kunde inte andas ordentligt och hade dessutom dåligt samvete. För hur hade jag mage att få panikångest? Här var jag i trygghet och fick för mig att sluta andas och sedan tycka synd om mig själv. Skäms. Och så tog det stopp igen, andningen satt återigen trångt till. Denna gång av skammen.
Det hade bara gått en vecka sedan jag hade gjort intervjuerna. När jag kom hem hade jag dessutom mycket annat att tag i: Bilförsäkring, läkartid, betala hyra och prenumerationer samt en resa till Göteborg och bokmässan. På resan tillbaka till Stockholm skrev jag min rapport, en sammanställning av de intervjuer jag hade gjort. Kvällen därefter fick jag ångestattacken.
Min panikattack var alltså någon annans. Den hade smittat av sig under en sen kväll i Beirut och nu slagit ut. Den var kanske hennes, hon som hade blivit kidnappad, torterad och våldtagen av terrorister och sedan gett liv åt ett barn som ett resultat av övergreppen.
