Uppmärksamheten på påvens person i det kommande månadsskiftet riskerar att överskugga själva anledningen till detta besök: samtalen mellan lutheraner och katoliker de senaste femtio åren, som resulterat i dokumentet Från konflikt till gemenskap. Det mynnar ut i fem så kallade imperativ: parterna ska i fortsättningen utgå från det som förenar dem, de skall möta varandra på djupet och låta sig förändras av de andras erfarenheter, de ska ta konkreta steg mot större enhet, de ska tillsammans upptäcka evangeliets kraft i vår tid, och de ska tillsammans vittna för världen om Guds nåd.
Jag tror på tre vägar till försoning:
Kunskap. Det finns inga enkla beskrivningar av reformationens komplicerade skeenden, det historiska arv vi bär, av både rikedomar och belastningar. För det går inte att hoppa över historien och låtsas att den inte finns.
När man googlar på reformationen blir man deprimerad av ytligheten och förenklingarna. Vem beskriver Luthers stora ahaupplevelse av nåden och av ordet, den egentliga kontaktytan med Gud? Om hans befrielse ur sin tvångsneuros, om hans trosglädje, burleska humor, hans språkliga och musikaliska geni? Och omvänt: hur upplevde vanligt folk 1500-talets kulturrevolution? Det självklara var plötsligt fel och förbjudet: att be för de kära avlidna, att vända sig till helgonen, att Kristi kropp inte längre fanns i kyrkans kor eller bars omkring i försommargrönskan som förbön för skörden? Att kungens hejdukar konfiskerade altarkärlen och kyrkklockorna, som kanske farföräldrarna donerat till församlingen?
Vänskap. Bara om man är vänner kan man tillsammans söka sanningen, sade Platon. Vi, barn av sekellång splittring och karikering av de andra, måste lära känna varandra. Det är omöjligt att fortsätta karikera den man börjat tycka om. En vän talar väl om sin vän och tyder allt till det bästa.
Det går som sagt inte att hoppa över den törnbeströdda historien. Men precis som i ett havererat äktenskap är det bra att ta ett djupt andetag och nyktert söka sig tillbaka till den punkt där man började gå skilda vägar, i ett ärligt försök till gemensam historieskrivning. Att våga §komma överens om att man inte är överens på väsentliga punkter. Oenighet i vänskap dör man inte av. I Danmark säger man till och med: Uenig gør stærk.
Aktning. Ordet har en vacker dubbelmening. Man håller någon i aktning, man respekterar olikheter och andra bedömningar. Man är aktsam om den andre och undviker allt som kan såra.
Olikheter är inte fläckar som måste avlägsnas. De är nyttiga frågor, en nödvändig komplettering och korrigering av den egna världsbilden.
