Den buddhistisk inspirerade mindfulness-meditationen verkar ha blivit en patentlösning vid utmattning och stress för såväl patienter som personal i den etablerade vården. Även i andra sektorer av samhället har mindfulness länge varit metoden för dagen. Den sägs vara frikopplad från sina religiösa rötter. Och det som från början var ett sätt att minska stress har med tiden blivit en bot för alla möjliga slags besvär. Många vetenskapliga studier har genom åren använts för att visa på fördelarna med meditation.
I boken ”The Buddha Pill: Can meditation change you?” (2015) granskar psykologerna Miguel Farias och Catherine Wikholm rader av rapporter och landar i överraskande slutsatser. De har själva bedrivit forskning på effekter av yoga och meditation bland intagna på fängelser, och är i utgångsläget sympatiskt inställda till meditation. Men den bredare granskningen avslöjar stora svagheter i de vetenskapliga texterna. Många populära föreställningar om mindfulness visar sig vara myter.
Ett krux i utvärdering av exempelvis mindfulness är kvalitén på de kontrollgrupper som används vid jämförelsen. Genomgår personer i dessa grupper ingen eller begränsad alternativ behandling är det inte märkligt att meditationen bedöms positivt.
De flesta studier kan inte heller påvisa hur förväntningar bland deltagarna kan ha påverkat resultaten. Dessutom, är det meditationen i sig, eller det faktum att utövare lär sig att kliva åt sidan och bli medvetna om sin tankar och känslor som är orsaken?
Studier där personer i kontrollgrupper går i individuell terapi eller olika former av tanketräning visar att mindfulness inte är bättre än andra metoder på att åstadkomma förändring. Farias och Wikholm menar att det inte finns några robusta vetenskapliga bevis för att mindfulness har avgörande effekter på våra tankar och handlingar.
De noterar, med stor förvåning, att riktigt noggranna studier som inte uppvisar några betydande, eller till och med negativa, effekter av mindfulness förbigåtts med tystnad i allmänna media, och faktiskt också i forskarvärlden.
Meditation presenteras som ett universalmedel som passar alla, som en ny huvudvärkstablett – ett slags Buddhapiller, men utan religiösa övertygelser och biverkningar.
Farias och Wikholm visar att dessa myter inte har en vetenskaplig bas. Mindfulness är inte bra för alla, överallt. Meditation kan även ha mörka sidor, negativa effekter, vilka beskrivs i ett långt kapitel. Tanken på mindfulness som en rent vetenskaplig teknik, utan religiösa eller andliga kopplingar, utmanas av forskning som indikerar att utövare ofta utvecklas i mera andlig riktning och att det är just denna utveckling som delvis förklarar de positiva effekterna. The Buddha Pill är provocerande och full av personliga berättelser och möten.
Den enda kristna rösten är en munk som säger att meditation bara är första steget. Det viktiga är mötet med Kristus, för det är bara Guds nåd som kan förändra oss.
