I Karin Boyes klassiska roman "Kallocain" övervakas människorna ständigt, genom elektroniska polisöron i sina hem, men främst av varandra genom ett genomgripande angiverisystem. Statens övervakning fulländas när kemisten Leo Kall uppfinner en drog, kallocain, som får människor att avslöja sina innersta tankar.
Det visar sig dock att de flestas hemligheter handlar om längtan efter kärlek, frihet och tillit. En kvinna berättar om en slags teater hon och ett löst sammansatt nätverk brukar genomföra. De tar fram en kniv, en person lämnar den till någon annan och lägger sig sedan på en säng och låtsas att han sover. Hon förklarar för den oförstående Leo Kall att det har en symbolisk mening. ”Genom kniven har han lämnat sig i den andres våld, och det händer honom ändå ingenting.”
Scenen är en kraftfull beskrivning av hur människor, som har lärt sig att inte lita på någon, skapar egna kroppsliga erfarenheter av tillit. På ett sätt har Världsstaten fortfarande utåt sett full kontroll över deras liv. Men på ett annat plan förändrar den upprepade upplevelsen av tillit allt – och blir också starten på Leo Kalls egen förvandling.
Den kristna gudstjänstens liturgi innehåller också liknande upprepande riter för att påminna oss om vilka vi egentligen är, inte minst i nattvarden. Man kan fråga sig på vilket sätt världen blir mer rättvis och rättfärdig av att jag söndag efter söndag går ner på knä tillsammans med andra i min kyrka – människor i olika åldrar, i olika kroppar, med olika erfarenheter, politiska ståndpunkter, sorger och glädjeämnen. Att vi tillsammans säger ”Nu är vi, fastän många, en enda kropp för alla får vi del av ett och samma bröd”. På ett sätt förändrar det ingenting. Men på ett annat förändrar det allt.
För när S som innan gudstjänsten står på knä utanför kyrkan och ber mig om pengar under nattvarden böjer knä bredvid mig, upplöses världens orättvisa system för några sekunder och vi ger och får jämlikt av varandra. Och när jag har delat brödet med människor som har flytt till Sverige och nu möter nazister på Stockholms gator, ger det mig ett ansvar att skrika högt när de far illa – för vi är en enda kropp.
Den märkliga, men mäktiga, hemligheten i kristen tro är att räddningen kommer i det svaga, det bräckliga, det som inte ser något ut för världen. Att våga lita på det, och upprepande gestalta den tron med sin kropp, kan verka meningslöst – men är inget mindre än en motståndshandling.
