Mognande frukt, de mörknande nätterna, stjärnorna som börjar synas igen och påminner om evighetens bråddjup – allt är så laddat med både liv och förgänglighet att en människa i sorg kanske inte vet hur hon ska uthärda.
Då gäller det att bara andas. Ett steg i taget, ett andetag åt gången. Hört det förut? ”Andas!” har blivit en klyscha i samtiden. Ständigt påminns vi om att det måste vi göra, som om också andningen vore en prestation.
Det är den inte. Kroppen andas åt mig även om jag försöker hindra den. Det enda jag själv behöver göra är att inte kämpa emot medan livets kraft inuti mig tar mig ett steg till. Jag blundar. Jag vilar. Jag andas.
Vissa uppmanar den sörjande att glömma, men glömmer gör hon inte. Tvärtom. Hon minns med hela sin varelse, med kropp och själ och händer och hjärta. De tyngsta minnena upprepar sig skoningslöst, som om någon hade satt dem på repeat. "Sluta älta", säger kanske någon i omgivningen, men det handlar inte om att älta. Det handlar om att vanmäktigt försöka förstå.
Saknaden och smärtan som minnena väcker kan bli som ett skrik i kroppen och ensamheten kännas övermäktig. I sorgen är en människa ensam, hon måste bära sin sorg själv, men andra i omgivningen är inte maktlösa. De kan ge grundläggande enkla saker: mat och dryck, några ord till tröst, en famn att vila i en stund.
Att hjälpa en människa i sorg innebär att fråga och lyssna. ”Hur är det? Vad behöver du?” Var Gud finns i sorgen kan ingen av oss berätta för någon, det vet vi inte med säkerhet, men kanske är Gud berggrunden under den sörjandes fötter.
Hon tror att marken ska öppna sig och sluka henne, men det sker inte. Hon har drabbats av ett skred som drar allting med sig, jorden hon levde av, allt hon tog för givet, men berggrunden består.
Den som andas – inget annat, bara andas lugnt och stilla med slutna ögon och stängd mun – känner den ibland: den stilla grunden under allt. Också i den mörkaste natten finns grunden där. Jag kan inte föreskriva för någon annan att hon ska lita på det, och ingen annan kan föreskriva det för mig, men tro mig, grunden finns.
Den vilar även under de heliga, bär dem genom smärta och kaos: Människosonen på korset, blödande ur sår i händer och fötter och panna och sida, Maria vid hans fötter som ser sitt barn förnedras och lida och förlorar honom. De heligas smärta är din och min. Och den levande mognande frukten, nattens mörker, stjärnorna som tänds en efter en: allt andas med oss, ser vår sorg, försöker trösta, erbjuder så gott de kan sin vila och sitt ljus och näring. Vi är inte ensamma. Gud med oss.
